Återupprättelse!

Den fjärde veckan av Saved2Save är just avslutad,  denna veckan stod jag för undervisningen, som  är mitt hjärtslag för mänskligheten; ”Restore to Gods originaldesign”.  Sammanfattningsvis handlar det om  att spegla oss i hur Gud ser på oss, och att våga närma sig sin egen sårbarhet för att bli tillgänglig för helande och återupprättelse.

Den ”tuffa” musikvideon av Kirk Franklin visualiserar  mötet med det smärtsamma.

Jag har ingen naiv bild av att återupprättelse går i ett nafs. Att följa en persons återupprättelse som farit illa av livet, är både smärta och glädje. Att det som blivit tillplattat börja resa sig, är absolut bland det mäktigaste man kan vara med om.

”Du är inget misstag, dina dagar var redan skrivna i min bok.” Psalm 139 vers 25-26

Anki

 

Vilken gåva att som 15 åring kunna ge konstruktiv kritik.

I dag var vi på utvecklingssamtal med vår nyss fyllda 15 åriga dotter. Numera, eller i alla fall i Elviras skola, så leder eleven själv utvecklinssamtalet. Hon hade fått med sig frågor hem att tänka igenom och när vi kom till skolan idag  så fick hon en dagordning att följa.

Hon började med att hälsa oss välkomna till mötet och följde dagordning punkt efter punkt. Allt ifrån hur hon trivdes i skolan med kompisar och lärare, till vilka ämnen som hon var stark i och som hon var mindre stark i, vilka strategier hon hade för att utveckla sina svaga sidor mm. Hon var helt avslappnad och ledde samtalet som om hon inte gjort annat. Hon överraskade mig ordentligt, för att tala i grupp är något hon aldrig gillat och jobbat hårt på att våga göra.

Dagordningen avlutade med den klassiska punkten ”övrigt”. Läraren frågade om hon hade någon sådan, och det hade hon.

Nu önskar jag att jag kunde beskriva hur hon med oförändrad kroppshållning, i lugn och ro framför konstruktiv kritik till sin lärare som hon sitter mittemot. Ungefär så här säger hon: Jag skulle vilja prata om samhällskunskapen på måndagarna när vi har ett 120 min pass, jag och flera i klassen har pratat om att vi tycker att det blir för långt att bara sitta och lyssna. Vi föreslår att man kan varva med att få göra andra uppgifter,  man orkar inte ta in så mycket på en gång,  man stänger av hjärnan till slut. Punkt.

Så busenkelt, snyggt framfört! Konstruktiv kriktik utan en uns av anklagan och det landade väl hos läraren.

Jag fick mig en riktig lektion av min 15 åriga dotter idag. Om jag är stolt? Superstolt!

Anki

Livets gång….

Han var så färdig att flytta hemifrån, nej det var för milt utryckt, han var totalt sprickfärdig för att flyga ur boet. Det kändes aldrig jobbigt som många vittnar om när vår son flyttade hemifrån, det var bara så helt självklart att så skulle det va, eller om jag ska uttrycka mig helt krast det hade varit vedervärdigt för oss alla om vi skulle försökt hålla honom kvar:) Så färdigt var det.

I dag tio år senare efter att mer eller mindre varit gift med sitt jobb som mer var en livstil, så stornjuter denne man av att ha bildat sin egen lilla familj, och får ”pappafeber” när han  är på jobb…? Det är ganska overkligt och helt fantastiskt! Det är så otroligt vackert att följa livets gång.

På fredagar är han pappaledig och i dag försökte han förgäves under förmiddagen att nå någon av oss via facetime. Jag satt i samtal, och det sved att inte kunna ta det. Skulle jag ändå välja att bryta samtalet, så skulle jag inte känna mig bekväm att prata var som helst, man/jag blir ju helfjollig när man pratar med en 6 månaders baby:). Lilla faster fick också en påringning mitt under lektions tid, men hon smet ut ur klassrummet för att säga ett kort hej.

Lite sorgligt är det att man inte kan följa den lilla familjens juvel på närmare håll och lite mer regelbundet, men ändå tacksam att det är så lätt att följa utvecklingen på håll, jag kan spela upp videoklipp gång på gång för att se den lilla smilgropen och höra den ljuvliga rösten. Julklappsfotot står nära sängen så jag kan möta den goa blicken varje morgon och ler varmt både inombords och mungipor som åker upp till öronen. Nu förstår jag min mamma som alltid envisades att ha bilder på barnbarnen i blickpunkten.

Jag har lovat mig själv att jag inte ska bli en farmor som uttröttar min omgivning med bilder av mitt barnbarn. Men…. när jag såg den här lilla filmsnutten idag så var det så mycket som väcktes till liv, dels kan jag  nästan höra mig själv i Emanuel, men framför allt att se och höra samspelet mellan far och dotter,  så otroligt fint. Jag måste dela ……

View this post on Instagram

A post shared by Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten)

Längtar till sportlovet, då ska det kramas…

Farmor Anki

Två olika upplevelser samma dag.

Vilken fest det var i dag i gudstjänsten på kåren, jag vara rörd till tårar och skratt gudstjänsten igenom. Vi hade medlemsupptagning, det speciella var den ofantliga glädje och förväntan som dessa medlemmar gav uttryck för, dom liksom nästan hoppade av förväntan på att få vara med och förändra världen.

Jag har fullt upp med att smälta alla intryck, är så tacksam och min tro växer att Gud väljer vem Han vill och när Han vill, Han ser till villiga hjärtan och det smittar:)

 

I helgen har jag också varit i skidspåret vid ett par tillfällen, inte så mycket för motionens skull som  nöjet att få glida fram i den snöbeklädda skogen och bara förundras och njuta av det vackra och sköna. Jag valde att åka elljusspåret, ikväll kom jag iväg lite sent, men jag ville så gärna hinna en gång till innan snön smälter bort., Det stod åtta bilar vid parkeringen så jag visste att jag inte var ensam. När jag hade kört första varvet, var det fyra bilar kvar, så jag tar ett varv till, när jag kommit halvvägs på andra varvet så släcks alla lampor, det blir totalt bäcksvart. Det är dessutom lite dis så jag ser absolut ingenting framför mig.  Jag var precis på väg att sick/sacka mig uppför en backe när det slocknar så jag  får fullt upp med  hitta tillbaka till spåret för att få hjälp med färdriktningen. Mitt lokalsinne är obefintligt så jag är helt beroende av att hitta spåret för att följa det tillbaka.

Det var helt klar inte samma känsla av välbehag att ta sig fram i mörkret, men jag fick mig en andra predikan idag som heter duga, helt ordlös, men talade starkare än något annat;

– utan ljus= inget välbehag, inget hopp, inget att se fram emot, övergiven,  pirrigt att höra utan att se.

– utan spår att följa= helt lost.

Det var en riktigt häftig känsla att närma sig målet där  ljuset strömmade välkomnande emot mig. Nästa gång kommer jag ”nog” inte glömma att trycka på ljusknappen innan jag börjar ett nytt varv.

Anki