Månadsarkiv: maj 2015

Jag tror att miljön spelar roll!

IMG_1987

Vart leder den här dörren?

Dörren leder till ett samtalsrum på försäkringskassan. När du kommer in i rummet möter du ett långbord med tre stolar och en dator, kala väggar och inte en enda inredningsdetalj.

”Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning. Försäkringskassan ansvarar för en stor del av de offentliga trygghetssystemen i Sverige”, läser jag på Försäkringskassans hemsida.

Hm….får inte riktigt ihop det.

/Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Att förlora någon nära anhörig som man inte haft en relation till sedan tonåren.

Att förlora någon nära anhörig som man inte haft en relation till sedan tonåren,  då alla runt omkring förutsätter att man känner saknad och sorg, är en märklig upplevelse.

Min pappa somnade in i den eviga vilan i måndags förra veckan, och jag känner ingen saknad och sorg över att han har lämnat oss. Han lämnade oss för länge sedan, eller kanske det var så att han aldrig lämnade oss, för att han egentligen aldrig släppte  in oss i sitt hjärta. Just nu kan jag inte riktigt sortera vad som är vad, men jag vet  att sorgen och saknaden den har jag burit på länge.

Pappas handEn hand kan stå för mycket, både goda och mindre goda saker. När jag var på sjukhuset och höll pappas hand, så kommer min kropp och själ ihåg att jag tyckte hans händer var stora, starka och trygga att hålla i, men paradoxalt nog kommer också motsatta minnen av händer som också kunde göra oss väldigt osäkra, med vindens hastighet kunde handen vina genom luften för att slå. De goda minnena är inbäddade av så mycket blandade känslor och minnen som var mindre goda. Men dom goda finns där: Pappa gjorde väldigt goda köttbullar på lördagarna. Pappa stod för körkortet i familjen, han filade och putsade på bilen och såg noggrant till att alla borstade av sig ordentligt innan man satte sin fot i bilen. Men det hindrade inte att ta familjen på utflykter till bärskogen och till stranden och havet.  Några gånger campade vi också tillsammans, det är nog  det allra mest positiva minnet, att vara tillsammans riktigt nära. Jag minns gasolköket som puttrade och träningsoverallen som vi sov i på natten.

De här bilderna och några till har jag hållit hårt i, jag ville så gärna att vi skulle vara en vanlig familj, precis som alla andra. Men vi var inte vanlig familj,  det kändes ibland som jag växte upp i en krigszon, som jag väljer att bearbeta och inte dela här. I slutet av tonåren när jag gjorde mitt livsval, tog Pappa tog tydligt avstånd från mig, mitt  livsval stämde inte överens med hans val.

Min syster och jag är närmast anhöriga, vi ordnar för att det ska bli som pappa helst ville ha det och som han skriftligt har nedtecknat som sin yttersta vilja, en begravning enl Jehovas vittnes ordning. Pappa valde Jehovas vittne före sina barn och barnbarn.

Vad är det som driver oss systrar  att engagera  oss och ta hänsyn till pappas val? Det har jag frågat mig flera gånger den här veckan.  Ett av budorden säger; ”Hedra din far och mor”.  Jag har brottats fram och tillbaka, vad kan jag uppriktigt hedra och visa aktning för?

Detta har jag uppriktigt landat i: Jag vill hedra pappa för de positiva minnena han gav oss. Jag vill framförallt visa min aktning till pappa som är en del av att jag blev till, att jag fick liv!

Mitt liv, tillsammans med min man, har resulterat i att ytterligare en generation blivit till och ytterligare en generation…

Det är stort och det är jag otroligt tacksam för!

/Anki

4 kommentarer

Under Uncategorized