Olikheter.

Jag kom nyss hem från skolavslutningen  för Saved2Save, en 5 månaders träningsskola som vi har på kåren i Visby,  http://www.saved2save.se.

Det är en  fantastisk bild jag har kvar på näthinnan av denna mixade härliga grupp människor. Som nu ska splittras upp och ge sig ut i olika delar av världen för att vara med och skapa förändring.

Den här gruppen är en bra spegling  på hur fantastiskt olika vi människor är och hur olikheter berikar. Så dumt så dumt att vi jämför oss med varandra, när det är just olikheterna som gör det. Det skulle ju vara förfärligt tråkigt  om alla var som jag eller som du.

Men ändå, fast det är så fantastiskt berikande, så känns det ibland som om livet skulle  vara så mycket lättare om alla var som jag, eller du:)  Lättare men väldigt tråkigt och stereotypt. Vilken paradox?

Men då skulle i alla fall diagrammen och mönstren vara befogade, läs gårdagens blogg.

Jag känner mig i alla fall väldigt privilegierad att jag fått förmånen att följa denna grupp människor, få vara med och mångfaldiga det som Gud har lagt på mitt hjärta, to be restore to Gods originalplan!

Ta gärna del av elevernas blogg, http://www.saved2save.wordpress.com

Anki

Tacksam?

När vi flyttade till Gotland juni 1994 då hade vi ingen bostad för vår familj, vi tänkte att det är lätt att få en lägnhet efter sommaren när alla turister åker. Det tog fem månader innan vi hittade en lägenhet.

Vi flyttade runt till alla möjliga och omöjliga ställen, alla våra saker hade vi i ett trångt magasin, dit vi fick klättra oss fram för att försöka hitta höstkläder. Jag minns när barnen skulle ta med ett foto på sin familj till skolan och vi skulle försöka ta oss fram i alla lådor för att hitta foto albumen. Det var inte roligt:(

När vi äntligen hittat en lägenhet tog det några veckor innan vi fick flytta in, jag gick förbi fönstren varje dag och lääängtade så efter ett hem som var mitt. Jag tänkte hur många gånger som helst, jag ska aldrig, aldrig glömma att vara tacksam för att jag har ett hem.

Det är lite skrämmande hur fort man glömmer att vara tacksam.

Nu ligger min mamma på ett kortidsboende och vet att hon inte kan flytta hem. Vet att biståndshandläggaren vill ha bort henne så fort som möjligt från kortidsboendet.  Hon vet att idag var sista dagen hon fick bo kvar där. Ingen har satt ord på att hon får bo kvar tills något annat boende har öppnat sig. Såklart har vi barn sagt det, men det vågar hon inte tro på för vi har ju inget att säga till om. Vi jobbar intensivt på att det ska bli bra i slutändan, vilket jag är övertygad om att det blir.

Till dig som har ett hem, glöm inte va tacksam!

/ Anki

Vi kommer kämpa!

Jag fortsätter och vara personlig, för det som min mamma nu går igenom berör mig så på djupet. Vi tre syskon är överens och har lovat mamma att vi ska göra allt för att hon ska slippa återvända till sin trerumslägenhet, där hon har bott i 55 år.

Vi vet inte hur det kommer bli, mer än att det kommer bli en förändring för henne. Vi kommer kämpa för det. Vi söker handikappsvänliga lägenheter och i morgon ska hon göra ett besök till ett äldreboende där hon ska få se på en ”etta” som är ledig och den gemensamma  matsalen.

Det är inget beslut på att hon överhuvudtaget får sticka in sin nos i ett sådant boende för hon är ”alldeles för ung och pigg som 81 åring”.  Det är hennes högsta önskan att få komma till detta boende och vi har skickat in en ansökan om det, enligt alla regler. Politikerna har beslutat att när man först är 90 år kan man få sin högsta önskan hörd, (men inte nödvändigtvis uppfylld).

Jag är så trött på kollektiva beslut, som om vi alla unika människor på denna jord skull ha samma behov vid samma ålder. Det finns med redan från början på barnavårdcentralen att vi ska följa ett mönster.  När du är 3 år ska du kunna bygga ett torn av klossar, när du är 4 år, då ska du kunna rita en streckgubbe, när du är fem ska du kunna hoppa på ett ben osv osv  och när du är 90 får du själv välja om du vill ha stödboende.

Det kan omöjligt vara rimligt att vår kreativa Gud skulle forma oss så statiska.

Anki

PS. Jag reserverar mig för att åldrarna inte är helt korrekta för de olika prestationerna.  DS

Tagen på allvar.

I bland vet jag så bergfast vad jag vill eller inte vill, klarar eller inte klarar av, (ibland är jag väldigt osäker och velig). Jag har tänkt på detta en del sista tiden, betydelsen av att  ta sig själv på allvar. Att inte köra över sig själv för att andra förväntar sig något annat  av mig.

Som jag tidigare har delat så bor min mamma på ett kortidsboende sedan en tid. Nu förs det livliga samtal om hur hon ska slussas vidare. Biståndsbedömare har bara en linje och det är att hon ska tillbaka till sin lägenhet och få den hjälp hon behöver utifrån hemmet.Det är det politiska beslut på.

Dilemmat är att  min mamma är säker på är att hon inte kan återvända hem, detta repeterar hon dagligen till oss barn; ”klart att jag helst skulle vilja komma hem, men en sak är säker det går inte, det är helt omöjligt”.

Så man kan lugnt säga att det inte finns en lösning på nästa steg. Jag är inte förvånad över min mammas envishet, den har jag fått en stor släng av, men jag är överraskad att hon kan tänka sig nästan vad som helst utan att komma hem, för henne själv är det helt kristall klart.

Min mamma vet nåt, som vi andra inte vet. Men ingen vill eller orkar ta sig tid att förstå,  det finns inget utrymme för det. Det förväntas helt enkelt att hon ska köra över sin egen övertygelse.

Kanske är det så att hon inte vet och ser sitt bästa? Eller så är det precis det hon vet och kämpar för att bli tagen på allvar.

Anki

Kropp, själ och ande.

När jag köpt nya kläder, möblerat om i lägenheten, putsat fönster,  planerat  för en resa, blir jag glad, inspirerad och allmänt uppåt.

När jag misslyckas med bröd baket, när jag missar båten, får för lite sömn, grälat på barnen, när jag biter sönder en tand, blir jag irriterad, sur och allmänt nedstämd.

När jag  blir berörd av Guds kraft, kärlek och omsorg så går inte det att jämföras med något annat på denna jord. Det är gudomligt och………..orden räcker inte till!

Det är helt uppenbart att kropp, själ och ande är oskiljaktiga.

I helgen satt jag på terassen vid en ute restaurang vid havet och njöt av försommarvärmen. Vi åt en god grekisk sallad tillsammans med besökande släktingar när allt på en bråkdels sekund förändrades.  Jag tuggade på en olivkärna som jag dumt nog låtit ligga kvar på tallrikskanten. Ingenting smakade längre, jag uppskattade inte omgivningen,  jag blev irriterade, det gjorde ont och jag blev allmänt nedstämd.  Ingen tandläkaren fanns tillgänglig på ett par dagar och jag såg pengarna flög iväg. Det som varit så välsmakande och avkopplande försvann helt plötsligt iväg.

I söndags kväll  lyssnade jag till tre personer som delade med sig av vad Gud har gjort i deras liv, genom en kurs som jag tillsammans med några arbetar med. Det gör mig så otroligt glad och jag fylls av en sådan tacksamhet att lilla jag får vara med som en länk till att människors liv blir blir mer hela och välmående. Jag som inte ens klarar av att bita i en olivkärna utan att bli irriterad och sur i en halv dag.

Gud har valt att skapa oss otroligt komplexa. Till sin avbild skapade Han oss! Han är alldeles bestämd på att vilja samarbeta med oss, med alla våra styrkor och svagheter.

Anki

PS. Det visade det sig att tanden gick inte sönder, den fick sig en rejäl smäll som fortfarande känns som att något är trasigt när jag kommer i närheten av tanden, men när jag inte använder tanden är det helt okey. Har inte varit med om något liknande förut.DS

Föll det sig alldeles naturligt.

I går kväll grät jag mig igenom det sista kapitlet i ”Makt, mod och motstånd” av Benny Haag.  Boken berör mig så mycket så jag kan inte låta bli att dela mer av den.

Jag kan så väl identifiera mig i kampen för något man tror på, pendlingarna mellan hoppet om att förvandla människors liv och det  kompakta motståndet att det kommer aldrig gå. När motståndet är som störst så  kommer det plötsligt utan förvarning ett vittnesbörd om förvandling. Beviset på att det är värt att kämpa. Det är värt allt, då tar jag direkt upp kampen, jag tänker kämpa tills jag dör.Lite av det har vi gemensamt, författaren och jag.

En annan sak som jag bara älskar som finns med i slut monologen. När B.H varit drogfri ett tag, börjar han se och upptäcka naturen runt omkring sig, tacksamheten över att ha fått tillbaka livet. Han visste inte hur han skulle bete sig för att visa sin tacksamhet.

Han skriver så här: Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, hur jag skulle bete mig. Men jag kände mig på något märkvärdigt vis väldigt högtidlig, väldigt ödmjuk inför allt det vackra som strömmade emot mig. Trots att jag inte upplever mig själv så speciellt religiös i vanliga fall, föll det sig alldeles naturligt att knäppa mina händer och gå ner på knä. ”Herregud, sa jag. Vi har ju inte pratat med varandra på ganska många år, du och jag. Jag tror faktiskt senaste gången var när jag var åtta år, låg i sängen och hörde pappa kräkas i badrummet och lovade dig  att  aldrig någonsin dricka sprit. Som du vet har jag ju inte riktigt lyckats hålla det löftet. Tänk om mina barn har lovat samma sak? Men det är kanske därför jag inte vågat prata med dig på så många år, eftersom jag ljög för dig den gången. Men saker och ting har ju förändrats eller hur? Jag tänkte jag skulle våga ta upp kontakten, jag skulle vilja tacka dig för några saker. För det första: Tack för att jag fortfarande är gift och har mina barn kvar. Du måste ha vakat över mig och min lilla familj, hållit din hand över oss. Så mycket kärlek kan det nämligen inte finnas här på jorden att vi av egen kraft hade kunnat klara detta,……..”

Jag blir så glad, berörd och uppmuntrad av den här genuina och äkta bönen.  ”…. föll det sig alldeles naturligt….”.

Det är liksom nedlagt i varje människa, vördnaden och tilliten.

Jag är övertygad om att många liknande böner beds  i våra svenska hem idag.

Tack Gud att du hör varje bön! Hjälp oss att lyssna så vi finns där som svar på dessa böner!

Anki

Känsla av belastning.

I natt kom vi tillbaka efter en helg på fastlandet, som har gett mig en del att tänka på. Jag har tillbringat en hel del av helgen hos min mamma som bor på ett kortidsboende, sedan hon bröt höftleden. Det som jag uppfattar som väldigt svårt för min mamma är att vara så utlämnad i andras händer och goda vilja. Hon känner direkt in personalens attityd, blir någon lilla minsta besvärad  ligger hon extra lågt med att besvära om hjälp.

Vad hjälpte det att jag sa att det är deras jobb, de får betalt för att vara dina ben när dina inte funkar. Känslan av att vara en belastning väger så mycket tyngre. Oavsett om min mamma läser av attityder rätt eller inte spelar  ingen roll för henne, känslan av att vara en belastning och inte längre till någon nytta har övertaget.

Denna känsla blir stark och outhärdlig när självkänslan är byggd på vad jag presterar.

Tack Gud för att vårt värde inte består i det vi gör eller presterar utan i den person vi är och att det värdet aldrig förändras!

Den bönen ber jag ska borra sig djupt in i mamma och varenda liten människa runt om i vår värld.

Anki