Månadsarkiv: juli 2012

En vecka på Löttorps camping!

Nyss hemkommen efter en veckas familjeläger på Öland, som jag beslutade att vara med och genomföra trots så nära förlusten av min mamma. Det gick förvånansvärt bra att hålla sorgen på avstånd för att vara tillsammans med dessa familjer på Löttorps camping som jag sett fram emot i flera år.  Jag vill använda det här inlägget att dela något om denna veckan.

Sommar lägret var det fjärde i raden, där vi inbjuder familjer i vårt nätverk, som har ekonomiska eller andra begränsningar att genomföra en semester resa. Vi hyr rum eller stugor, där mat och resan ingår, vi har haft lite olika koncept och resmål. I år blev det Löttorps camping, en camping som drivs på kristen grund av en stiftelse som heter ELCA, där har jag själv varit  i flera år som tonåring och senare år med delar av familjen och haft många fina upplevelser.  Några somrar har jag, min mamma och vår yngsta dotter varit där tillsammans, det har fascinerat mig att vara på en plats som funkar för tre generationer, att det  finns något för alla från förmiddag till sena kvällen om man så vill.  Framförallt så bjuds det på en god atmosfär, det känns lite som om att man inte behöver låsa sin stuga. Jag har så många gånger tänkt, hit vill jag ta med mig många fler, och funderat på hur det skulle se ut. Jag smittade av mig på ett par andra ledare som gärna ville pröva ett för oss oprövat kort.

Så blev det, budget och fondansökningar tog fart, stugor och båtresa bokades, frukost och lunchmeny upprättades. Inbjudningarna gick ut, antalet varierade fram och tillbaka men stannade på 29 deltagare. Vi valde att åka vecka 30 då det är ”Sportvecka” vilket innebär att en organinsation som heter ”Sport for life” arrangerar olika sportaktiviteter för olika åldrar varje förmiddag måndag-fredag. Det fanns allt från idrottslekis för de yngsta, dans, golf, basket, innebandy, volleyboll och freeruning. Alla barn som vi hade med mellan 5-14 år gick på någon aktivitet varje förmiddag då vi föräldrar kunde välja att gå på seminarie eller bara ha ”egentid” (obs! någon förälder  valde att gå på Boxercise för vuxna). Denna vecka handlade flera seminarier om relationer, vilket är aktuellt för oss alla.  Sedan intogs lunch i respektive stuga eller några stugor tillsammans, som var inköpt och fördelat på varje stuga.

Eftermiddagen var det stranden som gällde för vädret tvingade oss denna vecka:) Där det badades både i havet och vattenlandet, var och en gjorde det man bäst tyckte om. Vi erbjöd en utflykts dag till Borgholm, men det var bara en bil som hakad på det, en annan bil tog en tur på norra Öland och resten stannade på campingen.
En av ledarna tog med sig de yngre barnen till ett barntimma varje dag 17.30 till ett stort circustält, sedan åt vi gemensamt en beställd middag i restaurangen. Varje kväll var det kvällssamling i samma tält med lite olika inriktning och karaktär och dagen avslutades med musik kafé 22.30 i restaurangen. På området finns ett rikligt utbud av bra och roliga lekredskap,  det är verkligen som ett enda stort allaktivitets hus/område för alla åldrar.

Vi som grupp hade en egen samling per dag där vi lekte eller tävlade, delade dagens guldkant eller gruskorn, och där någon delade något om vem och hur Gud är som vi lärt känna honom.  Guld eller Grus stunden var svår att peka på något speciellt för de flesta av oss, hela veckan var som en guldkant och gruset var att den skulle ta slut:(

Att få stoppa fötterna i sanden tillsammans, bada, leka,tävla, gå på konserter mm, och samtidigt få möjlighet till den egna promenaden, den egna läs stunden, var något alldeles speciellt! Det är inte överallt det finns ett sådant utbud och samtidigt helt okey att inte välja något.

Detta var inte sista gången. Tack till alla som står bakom fonder som gör det ekonomiskt möjligt att få genomföra liknande upplevelser!!

En spontan summering i matkön från en deltagare på båtresan hem, som är en av våra nyaste kontakter, när pengarna dessutom räckte till att betala maten på båten: ”Jag tror jag har kommit till himlen, att jag har råkat ut för en olycka och är i himlen! Vilken vecka och vilken mäktig känsla det var i det stora tältet”.

Tack Gud för alla familjer, beskydda dem och välsigna dem i deras vardag!

Anki

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Stålmamma har lämnat oss.

Min mamma, stålmamma, lämnade oss i onsdags eftermiddag. Allt  gick så fort, man är aldrig beredd.  Min plan var sedan länge  att jag skulle komma till henne på tisdags kvällen för att vara med henne själv några dagar. Det blev inte riktigt så, det fick en helt annan vändning.

Så mycket tankar och känslor som jag vill sätta ord på men så svårt,  jag vill ändå så gärna försöka sätta ord på det som hänt och försöka förstå sambandet.  För er som känner till mamma kan det vara intressant, för andra läsare helt  ointressant. Så får det va en gång som denna.

För en dryg vecka nästan skrek mamma i telefonen till min syster; ”nu orkar jag inte längre! Ring återbud till städerskan jag orkar inte ta emot henne”, ”jag orkar inte klä mig ordentligt, jag är så trött”.  Vi anade att det var något mer utöver den tröttheten som infunnit sig under en längre tid, men ändå inte, för vi vet ju att hon har levt med värken och tröttheten en tid.

På fredagen bar benen henne inte längre, så hemsjukvården ringde ambulans och min bror.  Mamma var fortfarande i nattlinnet när min bror kom och ville absolut sätta på sig kläder innan hon blev hämtad av ambulansen. Ni som känner mamma vet att hon skulle kämpa till det yttersta för att inte lämna lägenheten med nattlinne på sig, men det gick inte kroppen strejkade. Eftersom mamma var så svag i benen och bara kunde sätta ord på att benen värkte,  så skickades hon till röntgen. Man hittar inget större anmärkningsvärt på röntgen, menade att man kan få lika ont vid  ett fall som vid ett benbrott (hon hade fallit i duschen en vecka tidigare)  och att det kan tränas bort. Mamma blir inlagd på en rehabiliteringsavd, det är helg så inget annat händer eftersom man inriktat sig på benen och träning efter helgen. Mamma är så trött och vill bara sova. Min syster var hos mamma över helgen och förundrades över hur trött, svag och ont mamma hade.

På måndags morgonen ringde jag mamma och då kunde hon inte prata med mig, det kom bara stönande ljud. Då bara visste jag att något hade hänt, men jag blev ändå något  lugnad av sköterskan som sa att  inget speciellt har hänt, mer än att mammas blodsocker värden ligger väldigt högt, men de har gett henne insulin.  Jag lugnar mig först, men ingen av oss syskon får riktig ro, vi är smått  chockade att mamma över en natt har tappat talförmågan. Det blev många samtal fram och tillbaka till avdelningen och ingen gav oss  ett svar som lugnade oss.

Jag är helt klart besviken över att underbemanningen av  personal medförde att ingen hade tid att märka att mamma tappade talförmågan och  att hon förlorade kraften i kroppsdel efter kroppsdel. Inget riktigt besked fick jag förrän min syster besökte mamma på måndag kvällen och bekräftade försämringen och ringde mig, då hade färjan och alla flyg redan gått för dagen.  På tisdagen hade hon försämrats ytterligare så de tillkallade min syster och bror,  när jag väl kom på eftermiddagen hade det stabiliserats något,  mamma uppfattade att jag  kom men var helt orkeslös, ville bara sova, det sista ord jag kunde urskilja från henne var ordet; ”trött”.

På onsdags morgonen blev mammas andningar  ännu tyngre, tempen steg  till 41 grader, hon fick feberkramper. Personalen kylde ned henne och gav henne febernedsättande. I ett par timmar så baddade jag mamma i kallt vatten, febern gick ned till 38,7, för att snabbt stiga till  39.8.  Läkaren bekräftade att läget var försämrat igen och  sa att jag kunde kontakta fler anhöriga. Min son Emanuel som då befann sig i Göteborg kom och vi fick tillsammans träffa läkaren som beskrev att läget var kritiskt. Vi fick bla veta att sänkan fortfarande var väldigt hög och att eftersom mamma inte svarat på den kortison behandlingen hon fått i tre månader så misstänkte hon med största sannolikhet en aggresiv tumör i kroppen.

Min bror kom, vi tre satt vid mammas sida, nu sov mamma  inte bort en minut, hon  spärrade upp ögonen för att inte missa en enda sekund.  Man kunde inte ana någon ångest, hon var lugn medan  andningen blev tyngre och tyngre,  hon kämpade in i det sista andetaget med att inte släppa oss med blicken. När hon tog det sista andetaget, försökte hon med all kraft att forma ett ord med läpparna men det ville sig inte, då knep hon ihop ögonen och där i ena ögonvrån kröp det fram en tår, jag kunde inte tolka det som något annat än en tacksamhetens tår. Den var den sista hälsningen från mamma Maj.

Jag har funderat och funderat dessa dagar, visste mamma att något bröt ned hennes kropp sedan en längre tid tillbaka? Jag vill så gärna förstå! Jag skrev i ett blogg inlägg för två år sedan, se nedan, då min mamma ramlat och brutit höftbenet i sin lägenheten och efter det vägrade att återvända till sin lägenhet. Vi tyckte det var så märkligt att mamma var beredd att lämna det hon byggt upp och vi förstod ingenting av hennes agerande.

Blogginlägg juli 2010 – Dilemmat är att  min mamma är säker på är att hon inte kan återvända hem, ”detta repeterar hon dagligen till oss barn; ”klart att jag helst skulle vilja komma hem, men en sak är säker det går inte, det är helt omöjligt!” Min mamma vet nåt, som vi andra inte vet. Men ingen vill eller orkar ta sig tid att förstå,  det finns inget utrymme för det. Det förväntas helt enkelt att hon ska köra över sin egen övertygelse. Kanske är det så att hon inte vet och ser sitt bästa? Eller så är det precis det hon vet och kämpar för att bli tagen på allvar.”

Det smärtar djupt i hjärtat att ingen tog henne på allvar då, vi barn förstod inte heller, men vi visste att mamma aldrig  lättvindigt skulle överge sitt hem, det som hon byggt upp och månat om. Så även om vi inte förstod, så visste vi att vi måste stå upp och kämpa för hennes val. Vad jag är tacksam att vi tog upp den kampen! Och vi vann! Hon fick två relativt humana år i en fantastisk lägenhet och flera fantastisk fina människor runt om henne som förgyllde hennes vardag. TACK alla ni!

Så här snart en vecka efter hennes bortgång fattar man inte att hon inte längre finns ibland oss. Märkligt är att det man minns är inte den sista tiden eller de sjuka åren, det är nästan som bortblåst nu. Man minns det hon älskade att göra, älskade att äta, hennes humor, hennes roliga kommentarer, hennes speciella förhållande till Jesus, hennes omsorg, hennes kärlek till barnbarn och barnbarnsbarn, listan skulle kunna göras lång.

TACK mamma! Vi ses!

Anki

5 kommentarer

Under Uncategorized

Almedalsveckan 2012!

Vilket härligt  gäng unga ledare jag lyssnade på under förmiddagen!  Det var årets första seminarie  som  ”(G) som i Gud”, som är ett samarbete mellan Frälsningsarmen och tidningen Dagen under Almdelsveckan.

Dessa härliga människor gav mig framtidstro! De representer från politiska och kyrkliga sammanhang. Jag bara njöt av att höra deras klara, tydliga, målmedvetna och entusiastiska ledarskap.  Det som stack ut alldeles extra för mig var  känslan av att de hade lärt sig av tidigare generationers misstag. Det fanns inte en uns av att sätta på sig samma gamla galoscher som föregångare bara för sakens skull, eller för att det förväntades. De var mycket ödmjuka av att lära av föregångare och  fyllda av visioner, mod och hopp att förändra världen. Så  otroligt uppmuntrande!

Samtidigt är det ledsamt att höra Rebecca  Carlssons (Grön ungdom) frustration över att hon mött medelålders ledare som har  svårt att ta till sig det unga ledarskapet för att de saknar erfarenhet.  Lika oförglömligt är  när  Rebedca bestämt och självklart deklarerar; ” säg inte att jag inte har erfarenhet, jag har tränat sedan jag var fem år, jag började redan uttöva mitt  ledarskap i sandlådan.”  Vilken härlig tjej, jag ser henne framför mig styra och ställa i sandlådan. Lite överraskad att hon själv var så medveten om sitt tidiga ledarskap, men självklart har hon otaliga gånger fått höra  från sin omgivning hur hon gick fram i sandlådan.

Det finns det säkert många tankar och tyckande om den tidiga träningstiden ska kunna tillgodoräknas i ett ledarskap.  Detta fascinerar mig otroligt mycket,  tycker det är så spännande!  När jag är tillsammans med barn  brukar jag betrakta och studera deras olika egenskaper och fantiserar om var de kommer finnas lite längre fram i livet.  Jag tror väldigt starkt på att Gud har ett syfte med varje människa och att Han har lagt ned egenskaper och begåvningar för att det syftet ska uppnås.

Därför tänker jag så här;  Rebecca har all anledning att känna sig förnärmad när någon ifrågasätter hennes träningstid/erfarenhet som ledaren sedan barnsben. Syftet bestäms redan i mammas mage och sedan sätter träningen igång. Man blir inte bara helt plötsligt en ledare i sandlådan, den har föregåtts av en väl ”genomtänkt” plan.  Det är bara att gilla läget och lita på att Någon högre makt har allt under kontroll.

Anki

1 kommentar

Under Uncategorized