Årets modell på lussebulle!

I dag har jag genomfört adventsbaket, lussebullar, tillsammans med vår yngsta dotter. De sista åren har vi skapat alla möjliga modeller på bullarna. Allt ifrån luciakrona, snölyktor, hästhuvud, till de traditionella lussebullarna. I år skapade jag en ny modell mitt i formandet av de traditionella S:en. Det  blev loggan på den 5 månades kurs vi har varje vår; S2S.  Jag kunde inte låta bli att fota den, fast man knappt kan urskilja 2:an i mitten:)

Jag vet att det verkar hysteriskt.  Men jag har kommit på mig själv att jag  är ganska blygsam att tala om kursen. För ett par veckor sedan var jag  inbjuden av Rebecca logen för att berätta om Frälsningsarmen i Visby, jag hade ingen plan på att berätta om kursen Saved2Save (S2S), mer än att nämna att den fanns. I det sammanhanget var det liksom inte ”rätt” målgrupp. Men helt överraskande så berättade jag ganska ingående hur jag uppfattade att Gud talade till mig om att vi skulle starta en kurs, om kursens innehåll och hur de tre första åren varit. Det kom flera  spontana frågor så vi uppehöll oss där ett tag.

Direkt efter föreläsningen skulle samlingen fortsätta  informellt, men en kvinna kom efter mig och ville prata med mig . Hon skulle själv gärna vilja gå kursen men det skulle inte fungera just nu, däremot hade hon kontakt med en kvinna som den här kursen skulle  passa som handen i handsken. Så hon var angelägen att få ett telefon nummer.

I veckan träffade jag denna kvinna och berättade ingående om kursen innehåll och syfte.  Hon ställde alla frågor man kan ställa och  menade att detta var exakt vad hon längtade efter och ville ta med sig ansökningshandlingar direkt.

Jag inser hur djupt präglad jag är av jante lagen.  Jag och mina medarbetare  har lagt ned hårt arbete på att lägga upp en väl genomtänkt kurs med ”de bästa” föreläsarna, för att eleven ska få det ut det ultimata under fem månader. Så avslöjar  jag mig själv med att vara så blygsam, som om jag inte trodde på det jag gör. Det är helt absurt!

Ännu försiktigare är jag i sammanhang, där jag tänker och tror att intresset inte finns av att få en djupare förståelse om vem Gud är,  att bli upprättad till den original plan Gud tänkt för varje människa.

Men tänk så fel jag kan ha.

Är det inte just så folkväckelser har börjat? Där man minst anar det.

Du kan gå in på http://www.saved2save och läsa om den fantastiska kursen!

Anki

Annonser

Att gilla läget!

Efter en veckas kurs på fastlandet var planen att på vägen hem stanna till hos mamma, för att ta det lugnt och fira min födelsedag.

Under fredags eftermiddagen när kursen var avslutad,  är jag  på väg till en weekend i Borås, ringer  mamma och meddelar att jag är på ingående. Då hör jag en förtvivlad röst som just fått besked;  nästa vecka kommer målarna för att tapetsera och måla i alla rum utom sovrummet.

Okey, mamma då kommer jag en annan helg istället:)  Jag har inte helt lätt med snabba omställningar. Jag som hade sett fram emot en lugn helg tillsammans efter all storm som varit omkring hennes boende. Men, nej, det fanns inget annat utrymme för självömkan, det var bara att gilla läget.

Från mammas horisont var det en räddning att jag var på väg och kunde bringa ordning i den kaos det innebar för henne. Så det som jag först tyckte var ”olyckans dag”, var för någon annan räddningens dag.

Det perspektivet vänder ju upp och ned på alltihop.

Att inte kunna förutse allt, att helt enkelt inte ha full kontroll. Är inte det en del av livet?

Gud rädda mig från min självupptagenhet och kontrollbehov!

Anki

Det som är värt att göras är värt att göras väl.

En av mina första chefer sa ofta: ”Allt som är värt att göras, är värt att göras väl”.  Det var inte bara något hon sa, hon levde upp till det. Ibland tyckte jag hon var allt för överambitiöst,  men jag lärde mig till slut att uppskatta det, speciellt när jag såg slutresultatet.

Hon har smittat av sig till mig. För mig förmedlar det ett varmt budskap ända in i själen, när någon har lagt hela sin själ i något. Vad det än gäller, allt ifrån att duka middagsbordet till att genomföra ett långtids projekt.

Men jag inser också att det kan finns en baksida av det, man kan bli så upptagen av att göra allting väl,  så man  förlorar focuset,  människan. Då har man ju förlorat allt:(

Så jag tror jag tar bort ordet ”allt” och ersätter det med ”det”.

”Det som är värt att göras, är värt att göras väl”, och resten får väl helt enkelt bli halvdant.

Anki

Ropa på mig i nöden.

I söndags kväll såg jag ”Bäck” filmen, som jag tyckte var ovanligt bra på flera sätt.  Upplösningen överraskade, och avslutnings dialogen  på balkongen mellan Bäck och sin alkoholiserade granne har följt mig hela veckan.

Grannen berättar en historia om ryssen, tysken och svensken som alla tre var sjuka. Så  träffar dom Jesus som först frågar  tysken ( på tyska förstås) om han vill att han ska göra honom frisk. Tysken tackar ja, Jesus lägger händerna på honom och han blir frisk. Jesus frågar ryssen samma fråga (på ryska förstås), och helandet  upprepas. Till sist fråga Jesus svensken om han vill bli frisk:  Nej för ###, jag är ju sjukskriven!

Detta skrattade jag glatt åt tillsammans med Bäck och många andra. För mig var så mitt i prick, vi svenskar ska klara oss själva så bra. Vi är oss själva nog. Man måste ju kunna skratta åt sig själv.

När jag började tänka efter på vad det kan stå för blir jag både arg och ledsen.

Är det just detta fenomen som gör livet till ett helvete för många sjuka människor idag som inte får igenom sin sjukskrivning?  För några har det varit en vinst att vara sjuk och luta sig mot sjukförsäkringen, istället för att jobba på att bli frisk.  Beslutsfattare har  försökt förhindra detta genom omänskliga regler som  får konsekvenser att sjuka blir totalt överkörda. Grrrr!!

Ett annat perspektiv;  har vårt land byggt upp ett system som ersätter behovet av Gud? I länder som inte har samma trygghet är Gud en naturlig del i vardagen.

När svensken råkar i knipa utanför samhällets trygga ramar är det många som ropar på Gud. Men det är helt okey enligt Guds ord, bibeln: ”Ropa på mig i nöden”.

Anki