Har nu haft en semestervecka, det har uteslutande handlat om att varva ned. Läst böcker, spelat spel, pusslat, sett på familjefilmer, cyklat, varit på loppisar, badat (en gång), men har varit vid badet varje dag med en badfrisk dotter.
Vädret har varit perfekt för detta, ingen sol som tvingar en till stranden, för där vill jag vara när det är soligt och varmt. Men nu börjar jag sakna solen så den är varmt välkommen!
Att pussla ett 1000 bitars pussel var en lite större utmaning än vad jag antagit tidigare. Jag blev helt fast, hade jättesvårt att släppa det, sa till mig själv ”bara en pusselbit till”. När jag hittade en pusselbit till som passade bland alla snarlika, infann sig en så fascinerande känsla inom mig, jag fick liksom en kick och kunde inte sluta. Jag ville hitta flera om passade.
Blev chockad en natt när jag till slut gav upp och på väg till badrummet snegla på köksklockan, 02.30. Hur kunde det vara möjligt, kvällen före var den 01.30 och då beslutade jag att det inte skulle upprepas. Hmm….. något hade tagit över kontrollen.
För mig är det överförbart på verkligheten, det finns inget härligare när en människa hittar sin plats, sin roll, sin funktion och man ser hur bra det blir, inte bara för den enskilda personen utan för hela sammanhanget.
Pusselsången ljöd inom mig i flera dagar: ”jag är en pusselbit, jag är en pusselbit i Guds stora pussel”
Jag hann tyvärr inte få ihop hela pusslet, innan vi skulle flytta från huset, himlen och några palmblad fick jag lämna. Men i den större delen som jag lyckade få ihop var frustrationen förödande stor, när en bit saknades. Jag gick igenom resterande pusselbitar en för en flera gånger. Kröp runt på golv, lyfte mattor, rensade skåp, men ingen pusselbit. Det såg för hemskt ut med ett hål mitt i pusslet, det var helt enkelt inte okey.
Också det överfört till verkligheten, det blir helt enkelt ingen bra helhetsbild när någon fattas! Tänk aldrig tanken att du inte behövs!
Anki