Månadsarkiv: maj 2013

Denna veckan på Krukmakarens Hus i Visby !

Krukmakarens Hus vision = att vara en upprättelseplats för hela människan till kropp, själ och ande.

Vi har bl.a sedan två år tillbaka ett rehabiliterande arbetstränings program, som går under namnet HELA LIVET. Det handlar om att få en sysselsättning och att ge redskap för att hantera hela livet, med ett invividanpassat handlingsprogram, och att skapa en trygg plats för att göra denna process möjlig. Läs mer om det på vår hemsida: http://www.krukmakarenshus.org/social/rehab.html

Vill ge en glimt från en ganska vanlig vecka:

Jag har haft medarbetarsamtal med tre av mina medarbetare som jobbar just med det här programmet. På frågan om vilken uppgift de ser som viktigast i deras tjänst, så svarar dom:

– att uppmuntra, att stödja och dela min tro när frågorna kommer spontant.

– Instruera en deltagare och följa processen både själsligt och praktiskt.

– att låta Jesus hela människor.

Jag är så stolt och tacksam att jag har medarbetare som har greppat visionen och är med och förverkligar den! Att höra och se deras glädje och engagemang för den enskilda individen är ett dröm scenario. Jag får nypa mig ibland:)

I går när jag samtalade med en av deltagarna som är med i Hela Livet programmet så frågar hon mig: Kommer du ihåg vilka problem jag hade med magen? Dom är helt borta nu. Jag känner mig så trygg här och mår så mycket bättre både själsligt och kroppsligt. När jag ikväll sms:ar  och frågar om jag får nämna henne på min blogg svarar hon: Det är ju helt okey, det är tack vare er som jag mår mycket bättre och det kan vara bra för andra som är lika negativa som jag.

I går var en av AF:s handläggare här på ett av sina uppföljande besök till en av deltagarna, som efter att ha lyssnat in deltagaren säger till denne: ”Jag blir alldeles rörd när jag ser och hör hur mycket bättre du mår”.

En av våra tidigaste arbetstränade, som har gått vidare från att ha varit helt under isen och helt tappat tron på sig själv och samhället,  ska så småningom få ett alldeles eget blogginlägg vid tillfälle, för hon ingår ju inte i veckans rapport. Men vill ändå nämna det för hon är faktiskt orsaken till att jag fattade att vi har en skyldighet att vara  en suverän upprättelseplats för många många fler.

Det känns lite ovant och obekvämt för mig att skriva så här, det känns lite skrytigt, men det övervinner jag nu:)

Dagens alldeles färskaste seger rapport är att en av våra medlemmar som hade en cancer diagnos och som var mitt uppe i en cellgiftsbehandling. Hon ringer idag och tackar för alla böner och meddelar att hon idag blev friskförklarad av läkaren som därmed avbröt alla behandlingar!  Hon hälsar att hon är jublande glad! Det tror jag det! Jag gläds såå med henne!

GLORY TO THE LORD!

Nej det känns inte alls obekvämt att skriva om det här. Utan Gud skulle vi absolut kunna göra en jättebra verksamhet, vilket det finns en hel del av i vår värld. Men det som är det alldeles speciella och unika med Krukmakarens Hus har inte i första hand med människor att göra, det är Krukmakarens närvaro som gör´et!

Oj vad  jag är tacksam att jag får vara  Hans medarbetar för människors upprättelse! Tanken existerar inte att jag skulle vilja byta uppdragsgivare!

Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Är vi vuxna beredda att ta striden?

Centerns ungdomsförbund la fram ett förslag till partiets årstämma om att legalisera canabis, en motion  om att tillåta en reglerad och beskattad cannabishandel på samma sätt som nu sker med alkohol.

Moderpartiet tar sitt ansvar och avslår förslaget! Bra jobbat!

 Jag hann att bli  orolig över förslaget,  med en samtalspanel i minnet från förra Almedalsveckan.  Där samtalet bla handlade om att  kämpa för ett rökfritt Sverige. Då jag minns att en av politikerna, var tydlig med att han tror inte på förbud.
I en folder som Hälsoguiden gett ut till föräldrar med frågor och svar ang rökning står det:
”Jag hörde att rökning ofta är det första steget
mot alkohol- och drogmissbruk. Hur mycket ska
jag som förälder oroa mig?”
Det är sant att ungdomar som röker statistiskt sett har fler
riskbeteenden än andra, bland annat drogmissbruk.
Forskningen visar att…
Hjärnans belöningssystem hanterar nikotin, alkohol och
droger på liknande sätt. Alkohol och nikotin påverkar varandras nedbrytning. Rökaren ”höjer” sin toleransnivå mot
berusning av alkohol (men inte mot de fysiska skadorna!)
Skrev i ett tidigare inlägg  om en föreläsning  ”Konsten att överleva som tonårsförälder” av Christina Stielli.  Hemligheten var inte att ge oss råd vilka gränser vi skulle sätta upp,  utan nödvändigheten av gränser och framför allt att vi måste vara beredda på att ta striden.

Den förälder finns inte som inte skyddar sitt barn att falla från en balkong eller annan livsfarlig plats. Instinktivt agerar man vid faran. Ett litet barn fattar inte faran förståndsmässigt, då är det  förälderns uppgift att rycka in som gräns sättare.  När barnet blir större så måste  vi va beredda att ta striden ?

I veckan var vår dotter som är 14 år  på cykelutflykt med skolan och det framkom att eleverna inte hade haft cykelhjälm. För mig har denna frågan blivit högaktuell efter att vår dotter i höstas cyklade till ridhuset (utan cykelhjälm), vid ett vägbygge cyklade hon ner för en asfaltskant  och föll ut på vägen. Just då kom en bil som fick tvärbromsa framför henne. Hon klarade det lite lätt chockad, ett ögonblicksverk till att hennes liv kunde total förändrats.

Jag skulle ha svårt att  förlåta mig själv om det hände henne något och jag inte har gjort mitt yttersta att hjälpa henne ta ansvar hela vägen. Så nu går diskussionen hemma  vad som kan motivera vår dotter  att ha på cykelhjälm trots kompis trycket. Jag är besviken på skolan som inte tar sitt ansvar och ser till att alla har cykelhjälm vid organiserad utflykt.  Jag kan höra inom mig vilket drev det skulle bli om olyckan var framme. Hur standarfrasen återigen skulle komma fram: ” vi ska se över våra rutiner”.  Hallå då är det försent!!

Är vi vuxna beredda att ta striden för våra barn?

Anki

2 kommentarer

Under Uncategorized

TAKASA betyder ”ren” på swahili.

”Först när jag hörde låten tycket jag den var svinbra, men när jag ser att det är frälsningssoldater så kliar det…” , säger Malin Roos på ”Inför Eurovision songcontest” som sändes i går kväll.

Som frälsningsoldat tilläts jag mig att bli förnärmad, men ganska snart påminns jag om hur frälsningssoldaterna sjöng i sin krafts dagar när det stormade som mest kring Frälsningsarmén:   ”man säger att jag är vriden, men detta mig mindre gör……”.

Lite senare i min ungdom har jag ett otal gånger av hela hjärtat  sjungit Ingemar Ohlssons sång: ”visst finns det somliga som tycker jag är konstig spelar ingen roll, dom kommer jämt med sina dåliga skämt och kallar mig torrboll”

Det vridna  och torra är  att tro på Jesus och det Jesus står för!  Det är inget vi kan jämra oss över, det har Jesus förberett oss på, det ingår i dealen att följa Honom!

Dessutom menar bedömmarna  att det är ett smart drag att dra in en 95 åring i bandet och  ”oroar” sig över pensionärsmisshandel.

Jag blir nyfiken och går in och läser lite mer om frälsningsoldaterna om vilka dom är.  I en intervju svarar Emil 95 år:

How would you describe yourself? I’m an old crock, but otherwise fine – thanks to my dear wife! We still live at home and even have a garden, there’s still a lot I can do.

What is your motto? Keep in touch with people and do good – as long as I can!

What do you do in the Salvation Army? I’m in the Salvation ArmyThun brass band now. I’ve been making music with the Salvation Army ever since I was ten, played with the Salvation Army in England during the war, then spent 35 years conducting the band in Thun.

Inget som talar för att Emil är förvirrad  eller att han är utsatt för pensionär misshandel. Emil gör mig så glad, så vill jag också va när jag är 95 år.

Läs hela intervjun med Emil 95 år och de andra bandmedlemmarna  i TAKASA  som dom heter. Åldrarna i bandet är  20, 22, 31, 41, 46, 95 år!  Det är en otrolig styrka i musiken som förenar generationerna!  Jag är riktigt stolt över TAKASA som förövrigt betyder ”ren” på swahili. Dom är goda förbilder för vår värld.

Vad tycker jag om låten? Jag håller med många som säger att den snabbt sätter sig i huvudet,  och ja jag tycker att den är bra, men jag tycker att konkurrensen är hård i år, så det kan bli tufft att vinna. Att dom har kommit så här långt är stort!

Men jag ska inte försöka att dölja min entusiasm över chansen att få hylla dom som vinnare på lördag!

Anki

1 kommentar

Under Uncategorized

Liten blir stor!

För 40 år sedan jobbade jag som barnflicka med två små underbara flickor, 2,5 år och 7 månader gamla, som blev mina favoriter. Jag var 16 år och skoltrött utan motivation att plugga vidare, det var inte helt unikt att ta sabbatsår som barnflicka då. Jag gav allt för dessa flickor och engagerade mig med liv och lust. Jag fick mina 600:- i månadslön och var nöjd med det, oroade mig inte för framtiden. Tror att mina arbetsgivare oroade sig mer, trots att de ville ha mig kvar. De kollade upp lämpliga utbildningar, som de tyckte jag skulle passa till och som var möjligt att komma in på med mina betyg.’

Jag visste att jag ville jobba med människor och på den tiden gick det att börja jobba som sjukvårdsbiträde med endast en kort introduktions kurs. Först efter två år så släppte jag mina guldklimpar för Borås lasarett. Jag fick ett fint minne som avslut, ett halsband med en medaljong som gick att öppna, med bild på flickorna som jag ofta bar nära mitt hjärta när jag gick vidare.

I två år jobbade jag sedan inom en pool på lasarettet, i poolen ingick att jag ersatte personal på barnavdelningarna och inom psykiatrin, med kortare och lite längre vikariat och ibland vid sjukfrånvaro. Det var både tuffa och otroligt lärorika år. Jag har många roliga och mindre roliga minnen. En sak som jag verkligen fick pröva på var att ständigt komma in i nya sammanhang med nya människor, finna plats i väl inarbetade arbetslag. Det var inte alltid lätt som ung 18 åring, men det har jag haft otroligt mycket nytta av, både att vara den som är ny i ett sammanhang och vad man bör tänka på när man tar emot nya personer.

Det jag egentligen vill dela med det här inlägget är att i går var min sons flickvän inbjuden på middag hos landshövdingen i Göteborg. Hon fick ta med sig någon och denna någon var sonen Emanuel. Vid bordet satt de bredvid en kvinna som hörde att vår son kom från Gotland och hette Karlsten. Då frågar kvinnan om Emanuels mamma möjligen heter Anki. Hon anar nu att det är just hennes barnflicka, vilket de kommer fram till att det är. Det var alltså en av mina guldklimpar som nu måste vara drygt 42 år.

Emanuel ringde på vägen hem efter middagen och berättade, jag blev så glad och rörd, hade så svårt att somna, det blev mycket minnen och känslor som väcktes. Dessa flickor ligger fortfarande på mitt hjärta. Jag blev överraskad att hon kunde berätta så mycket, ( mamman måste förstått ha berättat en del). Både roliga och helt galna saker. En sak som jag inte känner mig så stolt över som hon berättade, är att jag hade gjort sockerkaks smet (utan bakpulver) för att mumsas upp. Ingen kaka här inte. Måste varit drömmen för barnen och för mig, men jag skulle själv blivit galen om det var min barnflicka. Förresten det tror jag mamma K blev också, när barnen avslöjade mig:)

Vilket fall som helst, nästa gång jag kommer till Göteborg så måste vi återförenas!

Anki

2 kommentarer

Under Uncategorized