”men själen då?”

En vän gick igenom en stor hjärnoperation under torsdagen, på måndagen tyckte läkaren att hon återhämtat så pass att han ville skriva ut henne. Vännen visste inte hur hon skulle hantera beskedet, hennes insida skrek; ”men själen då”?

De orden ringer inom mig,  jag har så svårt att förstå hur det kan vara möjligt att man inom människoyrken kan  separera själen med kroppen. Att focus  är på det synbara, det som påvisas som ”sjukt”  genom prover/röntgen mm. Medan insidan ropar: ”Lämna mig inte! Se mig!  Lyssna på mig! Det kanske inte syns, men det gör såå ont och är så förvirrat i mig!”

Det här vet alla upplysta människor, men ändå ignoreras det. Väljer vi att inte se det som inte syns, för det är helt enkelt lättast så? Kan det vara så illa att det är ekonomin som styr? Där bedrar vi oss i så fall själva,  smärtan i själen kommer till slut upp i andra skepnader i kroppen. Det är inget att leka med, men ändå upprepas det hela tiden.

Jag vet vad jag talar om, jag har jobbat i många år med just omsorg  om själen, och det är absolut det som ligger mig varmast om hjärtat.  Därför brister mitt hjärta när själen ignoreras!  Jag tänker inte ge upp,  just nu jobbar jag/vi med att påvisa vad som händer med människans hälsa när hela människan får omsorg. Det är otroligt spännande! Det kommer jag dela mer om längre fram.

Mitt i  skrivandet om detta så fick jag en länk till programmet Nyhetsmorgon, där Julia Mjörnstedt som startat företaget ”Ung cancer” var med:     http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2286952.

Bra Julia! En viktig röst för alla som drabbas! Så här skriver hon efter programmet:

”I morse satt jag hos TV4Nyhetsmorgon med Försäkringskassan generaldirektör Dan Eliasson för att diskutera händelsen med vår 23-åriga medlem, men även för att belysa det större perspektivet.             Att Försäkringskassan återigen skyller på ”missförstånd” och bara lägger sitt fokus på ett enskilt fall gör mig minst sagt ledsen och frustrerad.Dan Eliasson avslutar med att säga ”Finns det läkarintyg som styrker att man har svår cancer och man inte kan jobba, det är klart att man ska ha rätt till ersättning.” Så vi undrar – vilken cancer är inte ”svår”? Finns det ”lätt” cancer?”, skriver Julia.”

Ja man undrar vem som avgör den gränsen?  Mina tankar går direkt till; Vad händer på insidan efter ett cancer besked,  oavsett ”grad”?  Återigen blir själen totalt överkörd.

Det som inte syns finns inte, brukar tidningarna annonsera. I det sammanhanget är det nog sant. Men när det gäller människan som är långt högre komplicerad, så finns det något så otroligt vackert och komplicerat i henne som inte syns.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen till min kristna tro på Gud som också finns, fast Han inte syns!

Anki

Det var inte riktig så illa som det lät.

För någon vecka sedan skrev jag om en 101 åring som fått sin ledsagning inställd. Jag har utlovat att höra av mig hur det gick.  Det var inte riktigt så illa som det lät, det är alltid bra med dialog;)

Jag kallar 101 åringen för Ina.

I helgen hade jag kontakt med Ina som talade om att hon än en gång varit ute med sin permobil, då den inte orkat hela vägen hem igen. Hon berättade att en reparatör varit och tittat på stolen när hon inte var hemma och lämnat en meddelande att han inte kunde hitta något fel.  Hm, jag hade fortfarande inte fått respons från enhetschefen, så jag mailade  igen och gav henne denna info.

I dag ringde hon upp mig och gav sin förklaring varför inte Ina fått ledsagning när hon önskade. Dom hade bytt ledsagningsdag, utan att tydligt informera henne om det. Men de skulle byta tillbaka till den gamla dagen, för de hade noterat att Ina  flera gånger tackat nej till ledsagning den nya tiden. Det framkom också att Ina med fördel tog sin permobil och gav sig ut för sig själv;)

Hon hade också kontaktat reparatören och läst upp mitt inlägg för honom, så han lovade återkomma en dag då Ina var hemma och själv kunde förklara för henne vad hon måste tänka på för att det inte ska upprepas.

Det är en balansgång  för en enhetschef att låta en 101 åring få känns sig självständig och fri och samtidigt ha ansvaret  att inget oförutsett får hända.

Lite kuriosa: I helgen berättade Ina att hon tillagat morotstuvning och ätit köttbullar. Jag frågade om hon köpt färdiga köttbullar. Då svarade hon lite nästan förnärmat (eller kanske lite stolt), att hon beställde hem 1 kg köttfärs åt gången och stekte köttbullar och förpackade i  portioner. ”Jag måste ju ha nåt att göra, så länge jag har glädje över att leva”.

Jag vill också va så självständig och alert när jag är 101 år. Heja Ina!

Anki

Klipp ur Birros krönika

Delar med mig av ett par klipp ur Birros krönika från Expressen.  Så bra uttryckt och formulerat!

”För mig handlar andligheten om Gud, om Jesus och om Bibeln som Guds ord. Det är inget jag intellektuellt formulerat för mig själv. Det är ett mysterium i mitt liv. Min teologi är en hjärtats teologi. Gud är inte matematik. Ändå är han fullständigt och klarsynt logisk i allting han gör.”

”I ett globalt perspektiv är Sverige en blindtarm i ishavet. Ändå älskar vi att framhäva oss själva som ett progressivt föredöme i allt. Miljarder människor ber till Gud varje dag. Vi ser på dem som lite lätt efterblivna, fega, rädda och harhjärtade stackare.”

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/birro-sverige-alskar-att-skita-ner-allt-heligt/

Anki

 

Fejka ett rörelsehandikapp?

Två fall inom kort tid  har avslöjats; personer som fejkat ett rörelsehandikapp för att få personliga assistans, och därmed fått ut stora pengar, flera miljoner.

http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.5252959-fejkade-handikapp-fick-20-miljoner

Det är mer än fruktansvärt att de lyckats lura till sig dessa pengar  baserade på lögner.

Men än värre är när jag ser och hör hur det drabbar andra personer som så väl behöver assistans.  Personer som blir isolerade och utanför, som faktiskt är beroende av att någon annan är deras händer och fötter.

Nu kommer det bli ännu krångligare och svårare att få igenom ansökningar i fortsättningen, för att några få lyckas ta sig igenom all pappershierarki  baserad på lögner. Suck, vad tungt!!

Anki

Så kan det gå när man är 101 år.

I helgen var jag i mina hemtrakter, då gick jag och min syster  på besök till en av mammas vänner, en 101 åring kvinna.  När denna kvinna var 93 år gammal så fick hon kallbrand i fötterna och fick ta bort båda benen, Mamma fanns då nära henne genom krisen och vänskapsbandens stärktes.

Dom hade så mycket  mer gemensamt, tillsammans med två andra vänner utgjorde dom en kvartett som älskade att spela ”fia med knuff”, dom kunde sitta till sent i natten och skratta sig igenom kvällar och glömma tid och rum och värk.  Innan jul fick jag höra att ytterligare en i fia gänget hade lämnat jordelivet. Så nu var 101 åringen  ensam kvar.  Jag ville så gärna hälsa på henne vid tillfälle och igår blev det av.  Det rörde upp mer än jag var förberedd på, gråten och skratten växlades med varandra. Mamma blev så närvarande, för hon var ju liksom orsaken till att vi satt där.

Jag blev så  imponerad att hon skötte så mycket själv fortfarande. Jag var övertygad att hon fått hjälp att bädda sin välbäddade säng, men med hjälp av sin griptång fixar hon själv. Tvätten sköter hon, stoppar tvätten i en påse och åker ned till tvättstugan med sin permobil.  Lakanen stoppar hon i tumlaren som får halvtorka, tar sedan upp dom och lägger ut dom på sängen för att vika ihop dom och hänger dom över en stol för att skåptorka.

Den hjälp hon får är städ och inköp.  Sedan en tid tillbaka hade hon fått beviljad ledsagning en timma i veckan. Hon var besviken att de utan att tala om det för henne  hade dragit ned 15 min till 45 min ledsagning, och sedan ytterligare 15 min utan att säga något till henne. Hon berättar sedan vad som inträffade i torsdags en veckan efter hennes 101 årsdag, hon hade bjudit några grannar på eftermiddagskaffe och ville använda ledsagar tiden att inköpa färskt kaffe bröd. När hon ringer och ska boka in den tiden, så får hon informationen att hennes ledsagning är helt borttagen.

Denna 101 åring blir så arg, och tänker inte låta detta hindra henne från att få färskt kaffebröd till sina gäster. I sin ilska bestämmer hon sig för att fixa det själv, tar sin permobil och ger sig iväg till affären. Lyckas köpa det kaffebröd hon vill och i backen ca 300 meter från sitt boende märker hon att batteriet till permobilen börjar ta slut, hon får panik inför blotta tanken att bli stående, och trycker ned spaken med kraft för att hoppas att den ska orka upp för backen. Det som händer är att hela batteriet och spaken faller i backen…. När hon sträcker sig efter spaken kommer en man i 35 år åldern och tar upp den och undrar om han kan hjälpa till med något. När han får klart för sig att batteriet är slut så kopplar dom ur eldriften och han skjuter henne upp för backen och ända hem till dörren. Vilken hjälte!

Det som är pricken över i:et är att hon berättar detta dramatiskt med glimten i ögat och vi sitter med näsduken och skrattar och gråter oss igenom hennes äventyr. Hon såg sin egen dumhet att ilskan fick henne att agera dumdristigt. Nu ska bara ansvarig också se sin egen dumhet och ställa allt i sin ordning. Jag tänker inte nämna enhetschefens namn här, för jag utgår ifrån att det är ett misstag.

En klar och pigg 101 åring utan ben, utan barn. Har överlevt sin man, sina syskon, sina vänner.  Utan någon information tas hon ifrån sin beviljade ledsagning en timma i veckan. Att vara klar och pigg vid denna högaktningsfulla ålder ska inte bestraffas, full respekt tror jag mig veta att vi alla vill ha.

Mitt hjärta brister!  Jag gick därifrån med en smärta i bröstet som inte släppte mig på hela kvällen.  Hennes svar ekar inom mig, när jag frågade om hon pratat med någon om det; ”vem skulle det va, jag har ingen, jag ska ringa biståndshandläggaren på måndag”.

På väggen hängde ett ordspråk som jag flera gånger tänkte att det är denna kvinna personifierad:

Lycklig bör den människa skattas,  som den gyllene regeln minns;   Att värdera de som finns  och ej endast det som fattas.

Jag har mycket kvar att lära…

Anki