Månadsarkiv: augusti 2010

Nu räknar vi ned dagarna.

Om man  delar både  jobb och familj och dessutom har en ganska jämn ansvarsfördelning i hemmet, så märks det ganska tydligt när den ena hälften är borta. Om det dessutom sker under en åtta veckors period så blir med väldigt märkbart. Så är fallet för mig just nu. Jag känner mig enbent både på jobbet och hemma. Så nu har vi börjat  räkna ned dagarna.

Vi har  ”bara” en hemmavarande dotter, som är 11 år, men som ännu behöver närvarande föräldrar.  Jag har skänkt många tankar på  ensamstående föräldrar dessa veckor med både ett och flera barn. Föräldrar som förmodligen är helt undernärda på egen tid, precis som jag känner mig efter denna sommaren. Jag inbillar mig att jag är i större behov av egen tid nu som 53 årig  mamma. När vi fick veta att vi skulle få vårt tredje barn var det blandade känslor hos de  större syskonen som då var 12 och 15 år. Äldsta sonen kommenterade upprört: ” de kommer tro att det är mormor som hämtar  på dagis”.  Än så länge har  ingen  förväxlat mig:), men nog är det skillnad på energin nu mot då.

Genom åren är det många som har frågat mig och min man hur vi står ut att både jobba och leva tillsammans. Första åren såg vi nog ganska frågande ut när vi fick den frågan, men med åren så har vi förstått att frågan är mycket  relevant. Det kan ibland vara tröttsamt,  jobbet har ibland följt med  oss ända in till sängen. Vi har helt klart blivit bättre på det efter att tränat i 28 år. Men nu blir istället  folk överraskade  om vi inte vet om varandra och vi får ganska ofta höra: ”pratar ni aldrig med varandra”.

Det är som att,  har man sagt något till den ena parten så är det självklart  att det når fram till den andra . Så till dig som någon gång tänker så, sorry det funkar inte, det funkar sällan om du specifikt skickar med en hälsning:(

Så  jag kan inte skryta med att vi har hittat en lagom balans efter alla år,och  jag har gett upp tanken att vi kommer hitta det. En dag kanske vi bara upptäcker att det bara funkar, annars lever vi med det, det kanske är en del av ”kallet”.

Anki

Annonser

4 kommentarer

Under Uncategorized

Soppa, tvål och frälsning!

Nu är vi tillbaka igen efter helgen på Gullbrannagården. Mina förväntningar fick sannerligen inte komma på skam. Jag kunde bara konstatera att jag fick med mig ett gäng världsförändrare hem!!

Vi har blivit rejält utmanade av att återinta den ”anda” som präglade Frälsningsarmen när den växte fram. Att finnas bland människor där det ser som mest mörkast och hopplöst ut, att inge hopp! Fattigdom och alkoholen lamslog mängder av människor i slutet av 1800 talet. Soppa, tvål och frälsning var FA:s devis då. Vad lamslår människor idag?

Jag ser stress, press, krav, höga ideal som leder till meningslöshet, ångest och depressioner. Dela gärna vad du ser.

Devisen i vår del av världen skulle kunna vara: ”Omsorg, Bekräftelse och Frälsning”.

En stor dos av umgänge har vi också fått  i helgen och mått gott på alla vis som vi väl behövde.

Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Förändra världen.

I morgon lämnar jag ön igen för några dagar, jag åker vägen över mamma för att titta på hennes nya lägenhet och börja packa lite.Det är lite av ett firande:)

Sedan åker jag vidare till Halmstad, närmare bestämt Gullbrannagården där jag möter upp 38 andra personer från vårt kontaktnät på Gotland.  Där vi skall delta i en konferens som riktar sig till alla åldrar. Det blir lite av slutet på sommaren och startskottet för ett nytt arbetsår.

Jag har förväntningar på det kommande året och jag hoppas att vi som grupp från Gotland ska få en försmak av det som ligger framför. Om man ska vara självkritisk så är en av våra brister just att ta tid för varandra, vi är nog ganska bra på en hel del, men min uppfattning är att vi  bör bli mycket bättre på att ta hand om varandra. Det kan bli en fallgrop om man som församling har focus på ”andra”.

Tänk om vi och alla med oss kunde komma in i ett tänk, en livstil; ”en kan inte ge tid för alla, men alla kan ge tid för någon”.

Tillsammans skulle vi ”så lätt” kunna förändra världen!

Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Tillbaka igen!

Nu är jag tillbaka till Visby efter semester och läger. Jag har lagt bloggen helt åt sidan under denna tid, men har faktiskt ibland saknat den. När jag nu gick  tillbaka och läste de sista inläggen  jag skrivit innan sommaren insåg att jag har delat en hel del med er läsare om kampen omkring min mammas boende, eller rättare sagt avsaknad av ett tryggt boende. Så det faller väldigt  naturligt att dela fortsättningen.

Vi har gjort allt vi kan för att utöva påtryckningar på kommunen för att mamma ska få bistånd till ett särskilt boende, och att under tiden få bo kvar på kortidsboendet tills allt är klart. Vi syskon har varit så trötta efter alla turer och samtal och ganska uppgivna i kampen om mammas rätt att få ett tryggt boende. Mamma var ännu tröttare på att bo på kortidsboendet  och kände sig övergiven.

Vi har skickat in en beskrivning på hela handläggningen av mamma till socialstyrelsen och begärt att den ska granskas. Det har vi gjort på uppmaning av socialstyrelsen, men framför allt för att undvika att ingen enda människa ska utsättas för något liknande. Parallellt har vi  sökt  handikappsvänliga lägenheter på bostads marknaden. Vi har sett på en hel del lägenheter som inte har varit funktionella för mamma.

En dag dyker det upp en lägenhet som sticker ut rejält från övriga. Den skulle vara alldeles perfekt för mamma, den har allt som mamma har behov av och dessutom ligger den 50 meter från ett service boende, där hon kan få del av all service som finns där. Det kunde inte bli bättre. Dessutom ligger den i det område hon bott i 58 år.

Eftersom mamma bara stått i bostadskö sedan i slutet av maj hamnade hon långt ner på listan i kön till denna lägenhet. Chanserna var minimala att hon skulle kunna få denna attraktiva lägenhet. Den som stod först i kön hade över 800 poäng och mamma hade ynka 45 poäng.

Jag och min syster åkte och tittade på omgivningen och huset där denna attraktiva lägenhet låg.  Fast beslutna började vi gå runt huset och bad till Gud att han skulle göra ett mirakel, att lägenheten skulle frigöras för mamma. Att Gud skulle göra det  omöjliga möjligt. Vi valde att gå sju varv runt huset precis som det står i bibeln att Israels barn gjorde på instruktioner av Gud när de skulle få en stad att bo i efter att bott 40 år  i öken.

I den stunden var vår tro stark, men jag ska ärligt säga att jag har sviktat många gånger att det skulle vara möjligt att så många intresserade skulle tacka nej till denna lägenhet. Många fler med oss har fortsatt att be att lägenheten skulle bli mammas.

Idag, tisdagen den 10 augusti fick vi beskedet att mamma var välkommen att skriva kontrakt på lägenheten!!!!  Jabadabadooo vad Gud är god!

Hon får kontrakt från den 1 oktober, men är lovad att flytta in en vecka tidigare, hennes nuvarande  bostadsrätt är såld  från 1 oktober :)

Man kan säkert hitta förklaringar om man väljer att utesluta att Gud var med i spelet. För mig som varit med i hela processen är det glas klart, det som kommunen  inte ville  ge mamma, såg Gud till att hon fick!

TACK GUD!

Anki

7 kommentarer

Under Uncategorized