Vi är på väg att för första gången i vårt liv köpa en lägenhet, därmed är det första gången som vi lånar till ett boende. Vi lånade en gång 15.000:- till vår första bil. Då tyckte vi det var så förfärligt att banken tog så mycket pengar när vi skulle avbetala, så när avbetalningen äntligen var avslutad bestämde vi oss att börja månadsspara istället så vi kunde köpa nästa bil kontant. Det är så vi har levt i hela vårt vuxna liv, så att nu bli beroende av banken igen, är förhållandevis ganska ny situation för oss. Det är mycket man ska sätta sig in i, nu har jag tränat mig i att förhandla räntan, räkna ut månadskostnaden utifrån de olika ränte erbjudande vi fått mm. Jag har lärt mig nya begrepp; ex att man får x antal punkters rabatt av räntan. Mycket skulle kunna skrivas om att kastas in i denna världen, men det är inte mitt syfte.
När man ska flytta, och dessutom till en lite mindre lägenhet och färre förrådsutrymmen, innebär det att rensa och åter rensa. Vi har ägnat oss åt rensande sedan i somras, och tagit nästan all ledig tid till det när vi varit hemma. Vi har ”tvingat” våra vuxna barn att gå igenom sina saker i förråden, för att ta ställning till vad de vill slänga eller ta med sig hem. Jag tror alla familjens medlemmar har stått och titta med lite sorg på sina olika samlingsobjekt och tänkt; ”all tid som jag la på det här och nu bör jag se till att göra mig av med det”. Vi har kört många, många varv till secondhand och återvinning och gett bort saker. Det har varit en process som ibland varit ganska jobbig, en gång vid återvinningen tog jag tillbaka en av sakerna jag just kastat :)
Det är ju trots allt så att en del av det man spar har ett affektionsvärde, som man bara inte kan göra sig av med. Jag hittad ett av mina första lönekvitto, som ni ser så hade jag veckolön som jag signerade varje vecka.
Jag har alltså jobbat i Frälsningsarmén i snart 40 år , jag började med att vara assistent till en kårledare, då var min månadslön på 1256:- brutto. Som ni ser så var ju hyran därefter också, det var på den tiden då det var ok att ha löneförmåner. Det fanns möblerade lägenheter som man flyttade in som man försökte ge en personlig touch. Det förändrades ganska snabbt under mina första år som officer, den ena förmånen efter den andra togs bort och lönerna höjdes. Lönerna har alltid varit likvärdiga oavsett man eller kvinna och gradbeteckning. Någon liten ynka höjning fick man för antal tjänsteår. Trots förändringarna så har vi varit lågavlönade, de tio sista åren har det hänt mycket så vi har en humanare lön, därav att vi godkändes för banklån:)
Jag är tacksam att jag har lärt mig leva efter de tillgångar vi har fått genom åren, det har lärt mig massor om livet. Jag kan mycket väl identifiera mig med alla hjälpsökande inför julen, tiden då man så gärna vill kunna göra det där lilla extra. När inte marginalerna finns så skapar det stress och för en del kraftig ångest. Man vänder och vrider på kronorna likaså gjord vi. Jag hade stenkoll var julskinkan och lutfisken var billigast, och gick runt i olika butiker och inhandlade de varor som var billigaste. Jag höll i god tid utkik efter erbjudande på julklappar till barnen som kunde matcha något dom hade önskat sig. Alla lågprisbutiker var och är en välsignelse för den med begränsad ekonomi! Det kan bli väldigt tröttsamt i längden att hela tiden räkna varje krona och rätta inköpen efter de billigaste varorna. Men man kan leva ett gott liv utan att ha ett fett lönekuvert.
Jag är framförallt tacksam till Gud, för jag tror, utöver att vi lärde oss att ha stenkoll på priser, att Gud har haft sin hand över vår familj, och försett oss med så mycket mer än det nödvändiga, ibland på ett helt mirakulöst sätt. Det har aldrig fattats oss något!
Att vi i dag vågar ta steget att köpa en lägenhet, är dels för att vi är vältränade att leva efter de tillgångar vi har, men framförallt att vi beslutat att lita på att Gud kommer förse oss oavsett förändrade räntelägen!
TACK Gud att du alltid har varit med i både smått och stort!
/Anki
Frälsningsarmén Visby 