Månadsarkiv: augusti 2012

Mera om stålmamma!

För några dagar sedan, den 8 augusti, begravdes mamma.  Jag vill så gärna skriva, men det blir inget sammanhängande. Jag skriver ändå och så tar jag bort och så skriver jag igen och undrar om det är okey att  dela, till slut  låter jag skrivandet vila. Nu har det gått ytterligare ett par veckor och jag tar bort lite text och möblerar om ….jag vill så gärna dela.

Begravnings programmet var väl förberett av mamma, sångerna var så väl integrerade i henne så det var som att hon själv var mitt i bland  oss. Jag undrade hur jag skulle klara att hålla ihop känslomässigt när det skulle bli så personligt, men allt var så avslappnat och tårarna strömmade.  Begravningen hölls i Norrmalms kyrka som varit mammas andliga hem den senare delen av hennes liv. Församlingens kantor William Lindström förhöjde stämningen med sin otroliga gåva att spela och kompa på piano/orgel till både solosånger och gemensamma sånger. Johnny Kleman som är  personlig vän med familjen och en av Frälsningsarmens i Sverige ledare, var begravningsförättare  och förhöjde ytterligare med att ta oss igenom akten så naturligt, enkelt och personligt. Allt var precis som mamma önskade. Det blev en så härlig kombination av mammas två kyrkotraditioner, frälsningssoldat som hon varit i drygt 50 år.

Minnesstunden blev verkligen en personlig minnesstund, där minnen delades både högt och lågt kring borden.  Emelie sjöng en egen komponerad ”sång till mormor”,  Emanuel visade ett bildcollage ur mammas liv som han satt ihop med musik till. Helena, min brors dotter, har tagit över stafettpinnen efter mormor att baka goda bakverk, hon bidrog till att biskvierna stod på kaffebordet.  Vi avslutade stunden med en ny tradition som mamma hade infört, under några år hade hon samlat på sig kort ur en en skål i Norrmalms kyrka med tänkvärda ord/böner/bibelord, som hon ville avsluta dagen med att läsa när vi besökte henne. Hon var noga med att man inte skulle se vad som stod på kortet, utan vi skulle dra ett kort, (hon har alltid älskat överraskningar). Nu hade det hunnit bli en hel del kort som vi tagit med till minnesstunden där alla fick dra varsitt kort och den som ville läste sin vers  högt. För mig personligen kändes det så starkt för jag visste att mamma hade älskat att dela detta med alla som var där och att alla fick med sig en hälsning.

Efter alla goda minnesord om mamma, alla  avtryck hon verkar ha  satt i mångas liv, ger det mig en mer hel bild av mamma. Mamma delade så lite om sig själv, hon har alltid haft svårt att sätta ord på saker. Jag skulle så gärna vilja veta mer, vilja förstå. Jag vet att mamma blev gravid med en man som inte ville leva med henne, ett äktenskap som blev kort.  Det var tufft  att bli ensamstående mamma,  av det lilla som mamma delat var mormor en viktig person, det starka stödet. Men det stödet varade bara några år,  en dag nåddes mamma av budskapet att mormor blivit  påkörd av en buss och dog strax därefter.  Vilken smärta!

Mitt i all smärta  har jag förstått att mamma hade många fina härliga människor runt omkring sig som stöttade henne och älskade henne och hennes son, min storebror Claes. Några år senare blev mamma gravid igen , men jag vet inte om hon gifte sig av kärlek till min pappa. Drygt ett år senare fick de ytterligare en dotter tillsammans, lillasyster Bitte. Under tidensom  mamma låg på BB,  kom ytterligare ett trauma i hennes liv, min pappas bror hade blivit ett övertygat Jehovas Vittne och nu var pappa helt inne på den linjen. Eftersom mamma tog avstånd från detta blev det ständiga konflikter,  (hur allt detta påverkade mig kanske får bli ett annat blogginlägg). Nu vilade det helt på mamma om inte  vi som familj skulle bli indragna i Jehovas Vittnen. Det var inte bara pappa som försökte övertyga mamma, pappas bror med familj var otroligt hängivna ”vittnen”, så fort vi träffades var de igång,  mamma markerade envist att hon inte ville  ha med det att göra.  När vi var borta hos släkt och vänner så tog pappa alltid alla tillfällen som gavs att missionera, vilket alltid resulterade i storbråk i bilen hem. Vi levde minst sagt i ett spänningsfält.

Mamma var en fighter och såg till att vi tre barn fick det som alla andra barn fick,  fira födelsedagar och julaftnar med dignande julbord (alltid älskat mat) och julklappar. Jag minns inte att pappa var närvarade vid våra födelsedagskalas, men jag minns hur mamma slet som ett djur inför julafton där pappa var närvarande men helt passiv. För att detta skulle vara möjligt att genomföra rent ekonomist så gick hon upp tidiga mornar och jobbade extra.

Det som framförallt blev mammas räddning var en sommar i Halmstad när hon var drygt 30 år, där hon stötte på  Frälsningsarmen mitt i kvällsvimlet som sjöng om Jesus.  Det är en av de få saker jag har hört henne berätta om, hon fann till slut en vän som det visade sig aldrig skulle svika henne eller stöta bort henne! Jesus var hennes absolut förtrogna, jag kan fortfarande höra hennes suckar inom mig till Honom. Det är något som hon fört vidare till mig, inte genom ord utan genom att jag sett att det funkat!

Mitt i mammas röriga livsituation räckte hon  inte alltid till för oss barn , jag saknade  ofta  mammas närvaro i hemmet.   När jag nu hör att hon har räckt till för så många fler omvärderar jag det en del,  för även om jag som barn  önskade mer av hennes tid så har jag fått stora doser av det mest grundläggande; värme och kärlek. Hon var långt ifrån en curlingmamma, vilket har format mig till en självständig, orädd, och uthållig person, som jag idag är tacksam för.

Genom kampen blev hon stark, men hon fick också många sår vilket samtidigt gjorde henne skör och känslig. Det var inte mycket som syntes på utsidan, hon var glad och utåtriktad. Kan man både vara stark och svag samtidigt? Jag tror att de allra flesta av oss har både starka och svaga sidor och kanske det är just det som håller oss ödmjuka?

Mamma var väldigt känslig för det som inte var äkta, kanske var det  därför som hon älskade barn så mycket, där behövde hon aldrig ta miste på deras kärlek. Barnbarnen och barnbarnsbarnen har alltid haft en STOR plats i hennes hjärta!

En strof ur Emelies sång till mormor: ” Så många minnen så många år, så många skratt så många sår. Det är tomt här nu, saknaden är stor, ingen kan ta den platsen i hjärtat där du bor”.

Anki

Annonser

2 kommentarer

Under Uncategorized