Jag är fylld av förundran över vårt samhälles lagar. För några veckor sedan skrev jag något om att det inte går att separera ande, själ och kropp. De är helt enkelt oskiljaktiga.
Så har det inte alltid varit i vårt samhälle, det har expempelvis funnits tider då man nästintill har förnekat det psykiska och bara sett till det fysiska, till kroppen. Det har skett en revolution på det området de senaste årtiondena. Tills alldeles nyss så trodde jag att det påverkat hela samhället, men ack så fel jag hade.
Jag har ju skrivit en del om min mamma som nekas att bo på trygghetsboende av biståndshandläggare. Jag träffade för några dagar sedan en jurist som jobbar på den instans som får in överklagan på ansökningar till trygghetsboende. Hon sa: när ni skriver överklagan så kan ni skippa alla psykiska symptom och besvär, det tas det ingen som helst hänsyn till det. Det enda som gäller är att plocka fram alla fysiska hinder.
När jag hör det känner jag mig precis som matadoren i filmen om tjuren Ferdinand, för er som är bekant med den Disney figuren.
Hur är det här möjligt? Det kan inte vara sant, det är år 2010 och vi försöker i våra lagar fortfarande förneka delar av människan.
Det är åtminstone inte rättfärdigt!
Detta berör mig så på djupet och det blir ännu tydligare att det är mitt kall, att vara rösten för den som drabbas av dessa orättfärdiga lagar och bestämmelser.
Jag har också fått smaka på att bli orättfärdigt dömd av lagen, det är smärtsamt. Men oftast är det då man allra bäst identifierar sig med en drabbad. Dyrköpta erfarenheter, men kanske ibland nödvändiga. Jag tänker i alla fall inte låta detta stoppa mig. Men jag har en hel del att lära mig om att inte springa före både mig själv och Gud i kampen för rätten!
Anki
Frälsningsarmén Visby 