”Paret annorlunda”, är det vi det?

I dag när jag rensade i gamla papper och hittade en back med gamla tidningsurklipp, stannade jag upp och läste ett gammalt reportage från 80-talet, från en tidning som heter ”kvinnor och Ekonomi”.

”Paret annorlunda – lever med Gud” är rubriken, och i ingressen står det: ”Anki och Kjell är heltidsanställda i Frälsningsarmén. För en lön som de flesta av oss anser att det är omöjligt att klara oss på, arbetar de vardag som söndag – utan reglerad arbetstid. Att helhjärtat få syssla med något de tror på är det viktiga för dem.”

”Man får rätta mun efter matsäck”, var svaret på frågan hur vi klarar oss.  Så är det och så har det varit, man gör sina val och får rätta sitt liv efter det.  Sedan vi fick barn var har boendet varit en viktig prioritet för oss, att vi hade en frizon som familj. Trots att lönen absolut inte tillät det så valde vi att prioritera det och dra ned på annat. Havregrynsgröt & ägg var långa perioder  med i menyn en gång i veckan. Det har aldrig fattats oss något, vi har blivit vältränade att leva efter våra tillgångar, vilket har varit en otrolig  viktig erfarenhet i mitt arbete med andra som får kämpa med att få ihop ekonomin.

Jag läser fler reportage om oss, där lön och arbetsvillkor tas upp varje gång, det verkar vara mest uppseendeväckande. Men också: ”deras yrke är mer än ett jobb, det är ett sätt att leva”.  Så har det varit och så är det fortfarande. Arbetsvillkor och lön har förändrats, men livsstilen kommer nog aldrig gå ur. Att se och beröras av människan och att ”gå igång”på orättfärdighet både i samhället och för enskilda individer, det bara händer, oavsett arbetstid.

Jag ska inte sticka under stolen med att det många gånger under de 20 första åren av vår tjänst var slitsamt i längden att aldrig kunna vara spontan i inköpen. Att aldrig ha några marginaler när  oförutsedda utgifter kom, eller vid jul och sommar när utgifterna  är större. Men också så oerhört tacksam alla de gånger  släkt och vänner på olika sätt har välsignat oss med gåvor, bjudit hem oss eller överraskat oss på andra sätt, alltid när vi som bäst behövde det.

Jag är övertygad om att den Gud som kallade oss, också har sett till att det aldrig har fattats oss något. Det är en del av det stora äventyret att jobba för Gud!

Så tacksam!

/Anki

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Människovärdet är oföränderligt!

För fem år sedan så publicerade jag ett inlägg, som jag i veckan fick anledning att utveckla något, så jag kopierar in det gamla inlägget här:

En föreläsare inledde sitt seminarium med att hålla upp en femhundrakronorssedel. ” Är det någon som vill ha den här?” frågade han.                                                                               Några såg tveksamma ut – tänkte han verkligen ge bort femhundra kronor bara så där? Men de flesta sträckte genast upp en hand i luften. Det fanns ju ingenting att förlora. ”Okey”,  fortsatte föreläsaren. ”Det är många som vill ha sedeln. Men om jag gör så här då?” sa han och skrynklade ihop sedeln till en liten boll. ” Är det någon som vill  han den  nu?” Fortfarande var det en skog av uppsträckta händer i salen. ”En sista fråga”, sa föreläsaren. ”Vill ni ha sedeln även om jag gör så här?

Han slängde sedeln på golvet, stampade på den och tog sedan upp den. Nu var den skrynklig, smutsig och lite trasig. Men händerna sträcktes fortfarande upp. ”Ni har nu lärt er den första läxan för dagen”, sa föreläsaren. ” Oavsett vad jag gjorde med femhundringen så ville ni fortfarande ha den. Varför?

Jo, därför att den inte förlorade i värde vad jag än gjorde med den.                                              Ni är som sedlar. Ni kommer att bli tilltufsade av livet någon gång,  ni kommer att känna er trasiga och kantstötta. Men ni behåller fortfarande ert värde.

Ur boken: Det är aldrig kört. Förlag: Argument

Ett par gånger de senaste veckorna har jag illustrerat den den här berättelsen med samma femhundra lapp vid båda tillfällena, så den blev rejält tilltufsad.

I går skulle en medarbetare göra inköp och tog med sig femhundringen, men att betala med den skrynkliga och medfarna sedeln godkändes inte så hon fick snällt lämna varorna kvar i butiken. Senare samma dag så prövar vi att handla för den i en annan butik, då tittar kassörskan misstänksamt på sedeln, och säger tveksamt; att vi får väl se om sedelmaskinen godkänner den.

Maskinen som är utrustad just för att inga falska sedlar ska kunna slinka igenom, godkände den tilltufsade femhundralappen!

Budskapet är detsamma!  Vi behåller vårt värde hur tilltufsade vi än har blivit av livet! Ge inte upp när omgivningen signalerar något annat, och tveka aldrig att gå till ”sedelmaskinen” där du tveklöst blir godkänd, som är Gud själv!

/Anki

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vanlig dag men ändå ovanlig.

I dag fick jag, eller rättare sagt Frälsningsarmén,  ett handskrivet kuvert i brevlådan. Det är inte helt ovanligt att hjälpsökande skriver ett personligt handskrivet brev där de beskriver sin situation och vädjar om ett ekonomiskt bidrag. De breven hamnar på mitt bord och det var vad jag väntade mig i dag också när jag öppnade brevet. Men den här gången var motsatsen.

I kuvertet låg ett dubbelvikt kort med orden ”Lycka till”, och i kortet fanns det 3 trisslotter!  Så överraskande och fint!

Det blev ingen vinst i form av pengar, men för oss var handlingen ofantligt värdefull och värmande. Någon valde att anonymt köpa lotter, göra sig besväret att köpa ett kort och frimärke för att skicka det till oss med en lyckönskan!  Varmt tack till dig för den fina omtanken!

På morgonen i dag  skickade jag ett mail och tillfrågade en designbutik om de ville sponsra oss med ett par ullplädar, till den rehabiliterande verksamhet som vi har utvecklat och som kommer starta inom det närmaste.

Senare på dagen får jag till svar; ”Kom in och kolla vad du vill ha! Vad bra att du frågade oss.”

En vanlig dag, men ändå ovanlig.

Är såå tacksam för alla fina människor som vill dela med sig, var och en utifrån sina förutsättningar!

/Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Än en gång överbevisad om Guds omsorg!

Ännu ett års julinsamling och julutdelning är avslutad med ett fint julaftonsfirande som final. Jag sitter och är helt förstummad; att än en gång se hur behoven och tillgångarna går ihop!

Helt otroligt, med tanke på de uttökade behoven och diverse insamlingar som är på gång för dessa.  Så glad och tacksam för allas engagemang för att möta de olika behov som vi har i dag.

Jag tycker det är viktigt när det kommer nya behov att inte ”våra egna” blir lidande och det har vi bevisat att så behöver det inte bli. Ännu en gång imponeras jag över gotlänningarnas generositet, det räcker till för alla, vi har nästan samlat in lika mycket som förra året. Har inte det exakta beloppet via giro, men fram till idag har vi nåtts av 328.000:-. Det handlar om många mindre och större gåvor, tillsammans blir det något stort!  

Julklappsinsamlingen halverades i år, men förra årets julklappsinsamling som var ett toppår, då det vällde in julklappar efter vår julutdelning, de valde vi spara till det här året vilket medförde att juklapparna räckte till för alla det här året. Hur häftigt som helst.

Sedan tillkommer all generös sponsring till julbordet på julafton från företag och restauranger! Stort TACK till alla som på ett eller annat sätt ännu ett år gjort det möjligt!

Jag inser hur orimligt detta projekt är,  omöjligt att planera och budgetar för. Det handlar uteslutande om tillit, jag har satt min tillit till Gud  och ni alla givare har varit villiga att ställa era tillgångar till förfogande! Vi har kunnat dela ut gåvor och juklappar till 380 hushåll!

Det är mycket logistik och många inblandade för att förmedla dessa gåvor, och för att genomföra vårt julaftonsfirande. Till er alla volontärer  som har ställt er tid och villighet till förfogande, vill jag också rikta ett varmt och stort TACK!

Jag blir än en gång överbevisad att Gud har sin hand över Gotland, Han ser allas behov!  Guds Välsignelser över er alla!

Önskar alla ett Gott och Välsignat 2016!

/Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Första julutdelningsdagarna…

I  går påbörjade vi vår julutdelning  av gåvor och julklappar trots att vi samtidigt är mitt uppe i insamlingen, som avslutar först på julafton. Jag skrev just om det här dilemmat förra året i ett blogginlägg:

”Det allra mest pirriga är att se behoven & bevilja bidrag och samtidigt inte veta hur mycket medel det kommer att komma in under månaden.  Ansvarslöst kanske några tänker? Eftersom allt är baserat på frivilliga gåvor, så finns det inte mycket val. Om vi ska kunna lindra ångestfylld hjärtan över hur ekonomin ska räcka inför julen, så kan vi inte hålla dem på sträckbänken till dagarna innan julafton för utdelning. Då är vi ju dessutom i full gång och förbereda julaftonsfesten.”

Hittills i år har vi fått in 340 ansökningar. För att bli beviljad ett bidrag får inte hushållets inkomster överstiga 175.000/år, inkl bidrag. Många ligger långt under det beloppet. Så ser verkligheten ut för alltför många.

Vi bokar in 6 personer/timma, vi bjuder på fika i en skön miljö och har ett enskilt möte med alla. Det är en hel del logistik för att få till det, så vi måste börja i tid för att få ihop det och fortsätter fram till mitten av nästa vecka. Utan alla frivilliga händer och fötter och framförallt goda hjärtan som ställer sig till förfogande, skulle det inte vara möjligt. TACK alla ni!

Har haft många fina oförglömliga möten dessa två dagar som sitter kvar på näthinnan, en av dem var en person som berörde mig på djupet. Som var så stolt över att varit ”ren” från droger i ett år, och så överlycklig att kunna ge en julklapp till sitt barn som var till hjälp på vägen att bygga vidare på relationen till sitt barn.

Många, många livsberättelser får vi del av, med inslag av både sorg/ tårar och glädje. Till alla er som är med och bidrager till att göra detta möjligt så vill jag att du ska veta vilken lättnad det är för många!  Ensamstående föräldrar som drar en djup lättnadens suck och glädjetårarna faller när spänningar släpper.

Jag garanterar att din gåva gör skillnad!

Frälsningsarmen Visby, julgåva pg 148488-0, swisch 123 122 3775

/Anki

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Förutsättningar ser olika ut för oss, du kan var med och göra skillnad!

När jag läser att julhandeln ännu har slagit rekord, så får jag det inte riktigt att gå ihop. Breven väller in till Frälsningsarmen med livsberättelser som berör, ekonomin som är så ansträngd så den spräcks totalt om någon i familjen måste göra ett läkarbesök eller andra nödvändiga oförutsedda utgifter.

Klyftorna mellan de som har i överflöd och de som aldrig får ihop ekonomin månaden ut, blir större! Den senare delen växer och min upplevelse är att dessa glöms bort. 

Vi möter många av dessa inför julen, men jag förstår att det finns många fler än de som vänder sig till oss i jul. Många pensionärer med låg pension är fostrade att klara sig med det man har och andra känner sig inte bekväma med att be om hjälp. Även för dem som ber om hjälp kostar det på att utlämna sig själv,  hur ofta hör jag inte: ”för barnens skull”.  Inte så mycket för dom själva utan för att minimera utanförskapet för sina barn. 

Mitt i all julhandel när du lättvindigt köper dina julklappar och annat inför julen, tänk på att kanske någon närmare än du anar, bara kan drömma om det som är en självklarhet för dig. Det finns möjligheter att dela med sig till de som inte har samma förutsättningar, genom vår julinsamling går allt oavkortat till dessa här på ön.

Det finns så många olika behov i vår värld, men jag tror att om alla delar med sig så räcker det till alla behov!

Frälsningsarmen: pg 148488-8, swisch 123 1223 775 märk: julinsamling

Till dig som var med på tomteparaden och lämnade  julklappar eller  lagt en gåva i julgrytan eller sänt in ett bidrag, riktar jag ett stort och varmt TACK!  

/Anki

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Fågeln väljer flykten, vi valde den inte, flykten valde oss…

”Gud, vi som lever i fred och i välfärd, hjälp oss förmå identifiera oss med de som flyr från krig, de som flyr över vatten, vilket vi som bor på en ö skulle vara tvingade att göra om kriget drabbade Gotland”, ungefär så bad någon vid lunchbönen i veckan.

Den bönen släppte mig inte och och följde med mig när jag gick utmed havskanten och såg ut över horisonten, så otroligt vackert, men minst lika väldigt och respektingivande. Skulle jag jag välja att köpa en plats i en gummibåt och ge mig ut på Östersjön över till andra sidan?  OM jag någonsin skulle drista mig till att fly den vägen, så vet jag säkert att det hade jag aldrig valt om inte helvetet hade brutit ut.

Om jag överlevde överresan skulle Stig Dagermans ord stämma in:

Fågeln väljer flykten, vi valde den inte, flykten valde oss, därför är vi här.
Ni som ej blev vald men ändå frihet äger, hjälp oss bära den tunga flykt vi bär.
Bojan väljer foten, vi valde att vandra (ta båten). Natten var barmhärtig, nu är vi här!
Ni är för många, kanske den frie trygge säger. Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden, vi valde den inte. Den valde oss på vägen och nu är vi här.
skrev Stig Dagerman 1954
Massflykt är inte lätt att hantera, men nu är den här! Det duger inte att säga att dom är för många. Vi får inte bete oss som barn som jämför med varandra: ”är det bara vi som ska ta emot flyktingar?”  Det finns inte tid att fundera över det, människor flyr krig!  Om vi vågar lita på de här principerna, så blir alla vinnare:
”den som sår snålt får en snål skörd, den som sår rikligt får en riklig skörd”
”En givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad”
citat från den bästa Boken!  2 Korinthierbrevet kap 9 vers 6. Ordspråksboken kap 11 vers 25
Carolas bön i ”Save the children” är också min bön!
Oh, Gud hjälp mig att se vad just jag kan göra! Hjälp oss ALLA som möter nöden på ett eller annat sätt att göra sin del!
/Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Bröllopsyra!

Vad är det som händer inom mig? Vår son gifte sig i lördags och för två år sedan gifte sig vår dotter.  Exakt samma märkliga upplevelse vid båda tillfällena, känslan av att vara som i en dimma  att man inte riktigt greppar vad det är som händer. Så overkligt som om det inte var på riktigt.

Försöker förstå vad som händer i mig; kan det va det obegripliga att först få uppleva miraklet att föda fram en baby,  följa den lika mirakulösa utvecklingen,  till att få bevittna att samma person tar det stora beslutet att lova sin älskade trohet i nöd och lust.  Det är en otroligt häftig resa att vara förälder, egentligen  inte alls konstigt att man inte greppar….

Att dessutom i detta tillstånd göra ett försök att hålla ett begripligt tal på bröllopsfesten funkar inte så bra för mig.  Att förbereda sig  hjälper inte, för när man väl är där så är det något annat som tar över, all struktur är som bortblåst. Märklig känsla för jag är ju trots allt ganska van att tala inför människor. Det är bara att gilla läget:)

Vill så gärna få sagt så hela världen hör; att jag tror inte på slumpen, att slumpen avgjort vem våra barn lovat trohet till!  Jag tror på Gud, att Han genom åren har hört våra böner för barnen, i de små och i de stora besluten. Guds perspektiv och vishet är så ofantligt mycket större, att Hans hand har har varit med i besluten är jag förvissad om. Så tacksam!

Vi fortsätter och beder, ska bli så spännande att följa!
/Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Jag tror att miljön spelar roll!

IMG_1987

Vart leder den här dörren?

Dörren leder till ett samtalsrum på försäkringskassan. När du kommer in i rummet möter du ett långbord med tre stolar och en dator, kala väggar och inte en enda inredningsdetalj.

”Vår vision är ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning. Försäkringskassan ansvarar för en stor del av de offentliga trygghetssystemen i Sverige”, läser jag på Försäkringskassans hemsida.

Hm….får inte riktigt ihop det.

/Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Att förlora någon nära anhörig som man inte haft en relation till sedan tonåren.

Att förlora någon nära anhörig som man inte haft en relation till sedan tonåren,  då alla runt omkring förutsätter att man känner saknad och sorg, är en märklig upplevelse.

Min pappa somnade in i den eviga vilan i måndags förra veckan, och jag känner ingen saknad och sorg över att han har lämnat oss. Han lämnade oss för länge sedan, eller kanske det var så att han aldrig lämnade oss, för att han egentligen aldrig släppte  in oss i sitt hjärta. Just nu kan jag inte riktigt sortera vad som är vad, men jag vet  att sorgen och saknaden den har jag burit på länge.

Pappas handEn hand kan stå för mycket, både goda och mindre goda saker. När jag var på sjukhuset och höll pappas hand, så kommer min kropp och själ ihåg att jag tyckte hans händer var stora, starka och trygga att hålla i, men paradoxalt nog kommer också motsatta minnen av händer som också kunde göra oss väldigt osäkra, med vindens hastighet kunde handen vina genom luften för att slå. De goda minnena är inbäddade av så mycket blandade känslor och minnen som var mindre goda. Men dom goda finns där: Pappa gjorde väldigt goda köttbullar på lördagarna. Pappa stod för körkortet i familjen, han filade och putsade på bilen och såg noggrant till att alla borstade av sig ordentligt innan man satte sin fot i bilen. Men det hindrade inte att ta familjen på utflykter till bärskogen och till stranden och havet.  Några gånger campade vi också tillsammans, det är nog  det allra mest positiva minnet, att vara tillsammans riktigt nära. Jag minns gasolköket som puttrade och träningsoverallen som vi sov i på natten.

De här bilderna och några till har jag hållit hårt i, jag ville så gärna att vi skulle vara en vanlig familj, precis som alla andra. Men vi var inte vanlig familj,  det kändes ibland som jag växte upp i en krigszon, som jag väljer att bearbeta och inte dela här. I slutet av tonåren när jag gjorde mitt livsval, tog Pappa tog tydligt avstånd från mig, mitt  livsval stämde inte överens med hans val.

Min syster och jag är närmast anhöriga, vi ordnar för att det ska bli som pappa helst ville ha det och som han skriftligt har nedtecknat som sin yttersta vilja, en begravning enl Jehovas vittnes ordning. Pappa valde Jehovas vittne före sina barn och barnbarn.

Vad är det som driver oss systrar  att engagera  oss och ta hänsyn till pappas val? Det har jag frågat mig flera gånger den här veckan.  Ett av budorden säger; ”Hedra din far och mor”.  Jag har brottats fram och tillbaka, vad kan jag uppriktigt hedra och visa aktning för?

Detta har jag uppriktigt landat i: Jag vill hedra pappa för de positiva minnena han gav oss. Jag vill framförallt visa min aktning till pappa som är en del av att jag blev till, att jag fick liv!

Mitt liv, tillsammans med min man, har resulterat i att ytterligare en generation blivit till och ytterligare en generation…

Det är stort och det är jag otroligt tacksam för!

/Anki

4 kommentarer

Under Uncategorized