Mamma, du är saknad!

I dag för ett år sedan vaknade jag oroligt upp  i min  mammas säng, det tillhör ju inte vanligheter när man är 55 år. Bakom oron kände jag mig lite lugn eftersom personalen på sjukhuset  lovat att ringa om mamma blev det  lilla minsta sämre.

Jag ringde upp till avdelningen och frågade hur natten varit, sköterskan som svarade stod just då bredvid mammas säng. Innan hon hann svara på min fråga visste jag  svaret, jag hörde av mammas djupa tunga andetag i bakgrunden att hon var sämre. Svaret från sköterskan var något helt annan: ”läget är oförändrat sedan i går”.  Är så glad att hon stod vid mamma säng när jag ringde så  mamma själv kunde svara mig på sitt sätt.

En timma senare stod jag vid hennes bädd, hon var sjöblöt, med stora badlakan baddade personalen hela hennes kropp för att kyla ned den, febern hade stigit till 41 grader.  Efter en stund tog jag över och fortsatte badda henne, bytte till friskt vatten och baddade om och om igen. Jag hade hunnit få med mig hennes cd spelare med sånger som jag visste hon tyckte om, så mitt i allt var vi i en rofylld och bekant miljö.

Mamma fick inte fram ett ord, hon kunde inte röra en fena, mer än ögonen som var den sista yttre kroppsdelen som gav upp. Hon släppte mig inte en sekund med blicken, jag kan inte minnas att hon ens  blinkade, hon ville inte förlora en enda sekund. Det är ganska typiskt henne, att inte vilja gå miste om något:)

I skrivandets stund går jag tillbaka till blogginlägget jag skrev veckan efter hennes död, för att inte upprepa mig för mycket. Då minns jag så väl detaljerna, tårarna strömmar:

https://favisby.wordpress.com/2012/07/17/stalmamma-har-lamnat-oss/

I dag är består nog sorgen mest i att ingen förstod hur du, mamma egentligen mådde de sista åren, det är en djup smärta som gör sig påmind denna dag. I saknaden är jag  ändå så tacksam att mamma fick lämna sin hemska kropp som hon var så urbota trött på,  för ett annat land där sjukdom inte existerar. Tack Gud! Saknaden  kommer aldrig försvinna, det är helt enkelt en tom plats. Min älskade kämpande mamma som kämpade in i det sista andetaget.

Tack för att du kämpade för mig. För några veckor sedan när ditt älskade barnbarn Emelie gifte sig med sin älskade Ola, tänkte jag på hur du kämpade och drog i alla trådar för att få till en brakfest för Kjells och min vigsel, jag gjorde ingenting för det, Emelie och Ola hade förberett allt i detalj.

Undrar så om du från din himmel kunde se allt det vackra från den dagen och om du är förväntansfull över att det strax kommer födas ett nytt liv in i familjen. Din älskade Manne ska få sitt första barn med sin älskade Julia.

Livets gång!

Tack än en gång mamma!

Din dotter, Anki

3 kommentarer

Under Uncategorized

3 svar till “Mamma, du är saknad!

  1. Karin

    Så fint skrivet, Anki! Tårarna rinner…

  2. Agneta Boström

    Vad rörd man blir Anki. Fina ord kraaam!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s