Liten blir stor!

För 40 år sedan jobbade jag som barnflicka med två små underbara flickor, 2,5 år och 7 månader gamla, som blev mina favoriter. Jag var 16 år och skoltrött utan motivation att plugga vidare, det var inte helt unikt att ta sabbatsår som barnflicka då. Jag gav allt för dessa flickor och engagerade mig med liv och lust. Jag fick mina 600:- i månadslön och var nöjd med det, oroade mig inte för framtiden. Tror att mina arbetsgivare oroade sig mer, trots att de ville ha mig kvar. De kollade upp lämpliga utbildningar, som de tyckte jag skulle passa till och som var möjligt att komma in på med mina betyg.’

Jag visste att jag ville jobba med människor och på den tiden gick det att börja jobba som sjukvårdsbiträde med endast en kort introduktions kurs. Först efter två år så släppte jag mina guldklimpar för Borås lasarett. Jag fick ett fint minne som avslut, ett halsband med en medaljong som gick att öppna, med bild på flickorna som jag ofta bar nära mitt hjärta när jag gick vidare.

I två år jobbade jag sedan inom en pool på lasarettet, i poolen ingick att jag ersatte personal på barnavdelningarna och inom psykiatrin, med kortare och lite längre vikariat och ibland vid sjukfrånvaro. Det var både tuffa och otroligt lärorika år. Jag har många roliga och mindre roliga minnen. En sak som jag verkligen fick pröva på var att ständigt komma in i nya sammanhang med nya människor, finna plats i väl inarbetade arbetslag. Det var inte alltid lätt som ung 18 åring, men det har jag haft otroligt mycket nytta av, både att vara den som är ny i ett sammanhang och vad man bör tänka på när man tar emot nya personer.

Det jag egentligen vill dela med det här inlägget är att i går var min sons flickvän inbjuden på middag hos landshövdingen i Göteborg. Hon fick ta med sig någon och denna någon var sonen Emanuel. Vid bordet satt de bredvid en kvinna som hörde att vår son kom från Gotland och hette Karlsten. Då frågar kvinnan om Emanuels mamma möjligen heter Anki. Hon anar nu att det är just hennes barnflicka, vilket de kommer fram till att det är. Det var alltså en av mina guldklimpar som nu måste vara drygt 42 år.

Emanuel ringde på vägen hem efter middagen och berättade, jag blev så glad och rörd, hade så svårt att somna, det blev mycket minnen och känslor som väcktes. Dessa flickor ligger fortfarande på mitt hjärta. Jag blev överraskad att hon kunde berätta så mycket, ( mamman måste förstått ha berättat en del). Både roliga och helt galna saker. En sak som jag inte känner mig så stolt över som hon berättade, är att jag hade gjort sockerkaks smet (utan bakpulver) för att mumsas upp. Ingen kaka här inte. Måste varit drömmen för barnen och för mig, men jag skulle själv blivit galen om det var min barnflicka. Förresten det tror jag mamma K blev också, när barnen avslöjade mig:)

Vilket fall som helst, nästa gång jag kommer till Göteborg så måste vi återförenas!

Anki

2 kommentarer

Under Uncategorized

2 svar till “Liten blir stor!

  1. Conny

    Fantastiskt,vilken glädje du måste känna!
    Hoppas er återförening blir av!
    Själv åker jag ner till mina barndoms trakter inom en snar framtid för att återse kusiner,klasskamrater och ”bästisar”, 45 år sen sist! Känslosamt…….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s