Stand in, som tonårsmorsa.

Jag skrev i början av året i ett inlägg att om man räknar en tolvåring som minderårig har jag varit mamma till minderåriga barn i 29 år.

Det är rätt lång tid. I det sammanhanget  skäms jag att dela min urusla prioritering som maka, men gör det ändå för alla er andra föräldrar skull.  För en vecka sedan kom jag hem efter några veckors ledighet, den sista veckan var en alldeles unik vecka, min man och jag hade vår första hela vecka ensamma tillsammans utan minderåriga barn, efter 29 år!! och äktenskapet har hållit!!?  Om jag letar i minnet så visst har vi haft någon dag då och då,  egna kvällar och några övernattningar, men inte en hel vecka. Det var helt fantastiskt underbart! Till alla föräldrar: vänta inte i 29 år.

Det var så skönt  att  inte ta hänsyn till någon annans behov mer än till varandra, att göra det som bara vi tyckte om.  Att kunna luta sig tillbaka och känna sig trygg med att allt var under kontroll hemma där stora syster sommarjobbade och  fanns till hands för vår 13 åring. Men jag kunde förstås inte hålla mig från att vilja veta hur det gick och fick efter några dagar en skriven lägesrapport.

Det var inte utan ett stort leende på läpparna som vi läste rapporten från stora syster som är 13 år äldre,  då hon fick kämpa för att få iväg en 13 åring  till andra skoldagen som inte alls var motiverad att vara med i en massa lärakänna aktiviteter första dagarna på högstadiet.  Så här skriver hon i sin rapport till oss (jo, jag har frågat om lov att dela detta):  ”Förstår ju att hon är trött, och att det är jobbigt med sådana här lära-känna grejer i största allmänhet men jag försökte bestämma åt henne iaf.. Det får vara jobbigt sa jag. Det är bara att genomlida skiten… Snart är det över… ;)
Så nu är hon i skolan och verkar allmänt att vara på bra humör.

Min helt underbara Emelie,  gjorde ett sånt bra jobb, och kommer bli världens bästa förälder! Ingen kunde gjort det bättre.

Jo, jag njöt faktiskt av att det var någon annan som fick ta  tag i det och kanske det förstärktes av att det just var samma person som i mina ögon alldeles nyss var våran lilla 13 åring. Det är så fascinerande hur allting går igen,  att varje fas i en människas liv har sin tid och när man går vidare in i nästa fas är man helt inne i den så det knappt känns bekant att man varit i en annan fas.

Toppen av allt var när hon skrev i en andra rapport: ”Jag känner mig som en riktig morsa här hemma. Morsa till en tonåring.  Huvva, tur ni är två om saken :)”

Då sprack leendet upp till öronen.  När samma person  själv var 13 år,  hade vi två tonåringar i familjen och en nyfödd baby.  Samtidigt började min man Kjell pendla till fastlandet två dagar i veckan, då jag helt sjukligt  drabbades  av  svåra mjölkstockningar varje gång han reste, minst ett 20 -tal , det är en dråplig historia i sig som måste ha varit en protest mot att bli övergiven:).

Jo visst är det bra och väldigt skönt att vara två om saken, men förhållandevis så känns det som en barnlek. Att vara förälder suger, men som jag sagt så många gånger och säger igen: men ack så underbart!

Anki

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s