Jag läste också Anna Wahlgrens, ”Barnaboken”.

Jag har alltid älskat barn, dom fanns som en självklarhet runt omkring mig hela tiden som tonåring. Barn var aldrig till besvär. Jag längtade efter den dagen att få egen familj och jag visste minsann hur jag skulle vara som mamma. Men att själv få vara med om att bära ett liv inom sig var en helt annan sak. Jag gjorde en helomvändning, kaxigheten försvann, blev helt mållöst förälskad och vimmelkantig, hur skulle jag bete mig för att ge det bästa.  Jag tappade min självsäkerhet och ville inte ta några risker.

Som brev på posten kom pappa Kjell hem med en den nyutgivna  ”Barnaboken” signerad av författaren Anna Wahlgren, året var 1983. Jag har inte lusläst hela boken, men vissa stycken har jag lusläst, speciellt barnets första år och sedan som uppslagsbok vid olika åldrar. Jag var imponerad, det som gjorde störst intryck på mig, var att hon skrev utifrån sin erfarenhet som åtta barns mamma, och vågade gå sin egen väg.  Jag hade ett märkligt överseende över en hel del som jag inte höll med om. Det var Annas erfarenhet tilltalade mig, hon hade trots allt  gjort det åtta gånger.

En sak som nästan bekymrade mig som jag både läste om och hörde flera föräldrar prata om, var de olika trots perioderna. Det stämde inte  in på vårt barn, det kom ingen trots ålder. Jag läste om och om igen och undrade om jag missuppfattade vad som stod för det fanns inget skymt av det i vår son. Han var så lugn och så lätt att ha att göra med. När vi fick vårt andra barn så upptäckte vi ganska snart vad trots var, då började vi verkligen undra hur är det med vår  son. Han väntade ändå fram till  sin femårsdag då kom det med dunder och brak och då höll det i sig i många år :)

Så man kan säga ju mer erfarenhet jag fick som mamma så förstod jag att det inte är helt enkelt att skriva en barnabok,  barn är unika individer och låter sig inte styras av några böcker.  Glorian som jag satte över henne,  har bleknat för länge sedan,  jag insåg  att jag hade över romantiserat hennes värld.

Vi ansvarar för kursupplägget av en termins långa kurs här i Visby, Save2Saved. Flera olika gästföreläsare inbjuds att undervisar utifrån ett tilldelat ämne. Vi brukar poängtera till eleverna att inte lättvindigt svälja allt de hör.  Att det är upp till var och en att ta ansvar för vad man tar till sig. Det säger vi inte för att släppa vårt ansvar, utan för att det är en del av livet.

Som vuxen är det alltid jag som har ansvar för det jag väljer att låta påverka mig. Vissa skeden är mer skörare än andra och då är man oftast mer lättpåverkad, men fortfarande ansvarig. Som ni kan läsa här i Britta Svenssons krönika så försökte Anna inte dölja vanor som var kontroversiella.  Jag hade mitt focus på något helt annat; jag  beundrade Anna att hon klarade av att älska åtta barn samtidigt. Att hon jobbade hemifrån som författare för att hon ville leva med sina barn. Hon visste verkligen vad hon pratade om. Det var mitt focus, så jag hade ”såg” inte det andra. Jag kom så småningom ur mitt sköra skede och började se verkligheten av att vara mor och uppfostrare, och förebilden bleknade.

Det tillhör kanske en del av livet, att ibland svälja allt med hull och hår för att själv få upptäcka verkligheten?

Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s