Nu räknar vi ned dagarna.

Om man  delar både  jobb och familj och dessutom har en ganska jämn ansvarsfördelning i hemmet, så märks det ganska tydligt när den ena hälften är borta. Om det dessutom sker under en åtta veckors period så blir med väldigt märkbart. Så är fallet för mig just nu. Jag känner mig enbent både på jobbet och hemma. Så nu har vi börjat  räkna ned dagarna.

Vi har  ”bara” en hemmavarande dotter, som är 11 år, men som ännu behöver närvarande föräldrar.  Jag har skänkt många tankar på  ensamstående föräldrar dessa veckor med både ett och flera barn. Föräldrar som förmodligen är helt undernärda på egen tid, precis som jag känner mig efter denna sommaren. Jag inbillar mig att jag är i större behov av egen tid nu som 53 årig  mamma. När vi fick veta att vi skulle få vårt tredje barn var det blandade känslor hos de  större syskonen som då var 12 och 15 år. Äldsta sonen kommenterade upprört: ” de kommer tro att det är mormor som hämtar  på dagis”.  Än så länge har  ingen  förväxlat mig:), men nog är det skillnad på energin nu mot då.

Genom åren är det många som har frågat mig och min man hur vi står ut att både jobba och leva tillsammans. Första åren såg vi nog ganska frågande ut när vi fick den frågan, men med åren så har vi förstått att frågan är mycket  relevant. Det kan ibland vara tröttsamt,  jobbet har ibland följt med  oss ända in till sängen. Vi har helt klart blivit bättre på det efter att tränat i 28 år. Men nu blir istället  folk överraskade  om vi inte vet om varandra och vi får ganska ofta höra: ”pratar ni aldrig med varandra”.

Det är som att,  har man sagt något till den ena parten så är det självklart  att det når fram till den andra . Så till dig som någon gång tänker så, sorry det funkar inte, det funkar sällan om du specifikt skickar med en hälsning:(

Så  jag kan inte skryta med att vi har hittat en lagom balans efter alla år,och  jag har gett upp tanken att vi kommer hitta det. En dag kanske vi bara upptäcker att det bara funkar, annars lever vi med det, det kanske är en del av ”kallet”.

Anki

4 kommentarer

Under Uncategorized

4 svar till “Nu räknar vi ned dagarna.

  1. kk

    Oj, så skönt att vara saknad…

  2. Karin

    Vad gulliga ni är – fortfarande! Ingo och jag har också jobbat och levt tillsammans intensivt så vi kan nog identifiera oss med den situationen. Senaste 5 åren har vi arbetat på skilda arbetsplatser bara för att åter vara tillbaks på samma. Tycker nog att det går bättre men jag tror också att åldern och kanske framför allt åren man haft tillsammans gör skillnaden. Dessutom viljan att fortsätta! Håll i bara så gör vi detsamma!
    Kram till er båda!

  3. Ping: Hittat, länkat och kommenterat – September 8, 2010 | Emanuels randanmärkningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s