Föll det sig alldeles naturligt.

I går kväll grät jag mig igenom det sista kapitlet i ”Makt, mod och motstånd” av Benny Haag.  Boken berör mig så mycket så jag kan inte låta bli att dela mer av den.

Jag kan så väl identifiera mig i kampen för något man tror på, pendlingarna mellan hoppet om att förvandla människors liv och det  kompakta motståndet att det kommer aldrig gå. När motståndet är som störst så  kommer det plötsligt utan förvarning ett vittnesbörd om förvandling. Beviset på att det är värt att kämpa. Det är värt allt, då tar jag direkt upp kampen, jag tänker kämpa tills jag dör.Lite av det har vi gemensamt, författaren och jag.

En annan sak som jag bara älskar som finns med i slut monologen. När B.H varit drogfri ett tag, börjar han se och upptäcka naturen runt omkring sig, tacksamheten över att ha fått tillbaka livet. Han visste inte hur han skulle bete sig för att visa sin tacksamhet.

Han skriver så här: Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, hur jag skulle bete mig. Men jag kände mig på något märkvärdigt vis väldigt högtidlig, väldigt ödmjuk inför allt det vackra som strömmade emot mig. Trots att jag inte upplever mig själv så speciellt religiös i vanliga fall, föll det sig alldeles naturligt att knäppa mina händer och gå ner på knä. ”Herregud, sa jag. Vi har ju inte pratat med varandra på ganska många år, du och jag. Jag tror faktiskt senaste gången var när jag var åtta år, låg i sängen och hörde pappa kräkas i badrummet och lovade dig  att  aldrig någonsin dricka sprit. Som du vet har jag ju inte riktigt lyckats hålla det löftet. Tänk om mina barn har lovat samma sak? Men det är kanske därför jag inte vågat prata med dig på så många år, eftersom jag ljög för dig den gången. Men saker och ting har ju förändrats eller hur? Jag tänkte jag skulle våga ta upp kontakten, jag skulle vilja tacka dig för några saker. För det första: Tack för att jag fortfarande är gift och har mina barn kvar. Du måste ha vakat över mig och min lilla familj, hållit din hand över oss. Så mycket kärlek kan det nämligen inte finnas här på jorden att vi av egen kraft hade kunnat klara detta,……..”

Jag blir så glad, berörd och uppmuntrad av den här genuina och äkta bönen.  ”…. föll det sig alldeles naturligt….”.

Det är liksom nedlagt i varje människa, vördnaden och tilliten.

Jag är övertygad om att många liknande böner beds  i våra svenska hem idag.

Tack Gud att du hör varje bön! Hjälp oss att lyssna så vi finns där som svar på dessa böner!

Anki

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s